Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Och om du vill tillbaks till huvudsidan ska det nog också gå för sig.
Jag har länge tänkt att min blogg är den perfekta platsen att skriva om videoformat. Tanken är att det ska bli en hel artikelserie, och att den ska behandla både analoga och digitala format, men vi börjar mjukt med en beskrivning av hur CRT-skärmar ritar bilden, som jag sedan kan referera till när jag skriver nästa del om interlace.
En CRT-skärm är vad jag fortfarande anser bör kallas en vanlig skärm, dvs en stor och tung sak av glas. Skärmens insida är klädd med ett fosforlager, och baktill sitter en eletronkanon. När elektronerna från elektronkanonen träffar fosforen fångas dom upp, och ut kommer istället fotoner - ljus. En modern skärm med färg har flera kanoner och färgade punkter i fosforen, men exakt hur det fungerar skippar vi. Och även i övrigt förenklar jag kanske lite väl mycket, men jag tänker att begriplighet är viktigare än exakt korrekthet.
Runt skärmen sitter elektromagneter som kan styra om elektronstrålen ur kanonen. En bild ritas från övre vänstra hörnet och sveper åt höger. När den kommit till högra sidan börjar den om till vänster, lite längre ner, och ritar nästa rad. Och när den ritat klart hela bilden börjar den om med nästa bild.
Fosforen brukar hålla ungefär samma ljusstyrka i runt 20ms sedan den senast bestrålades, och tappar sedan raskt i ljusstyrka. Detta betyder att bilden måste ritas 50 gånger per sekund för att inte flimra. Siffrorna gäller för en europeisk TV.
När det gäller en TV ritas dock inte bilden 50 gånger i sekunden, utan bara 25. Anledningen till detta, och hur det kommer sig att det ändå flimrar mycket sparsamt, är att skärmen ritas interlaceat, och det skriver jag om i nästa del.
| Föregående | Nästa |