Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Som jag tänker anta att folk som läser den här bloggen redan vet så bor jag inte bara i Stockholm, utan även i Malmö numera. (Och i Lund nyligen.) Och när man just har flyttat har man inte fungerande bredband. Såhär i framtiden betyder det att man kopplar upp sig via mobiltelefonen. Och som dom som provat detta säkert vet så suger det.
Och detta är naturligtvis mycket relaterat till ZFS. När jag bor på två ställen behöver jag ha min data på två ställen. (Eller så behöver jag faktiskt komma åt den från båda ställena trots att den bara lagras på ett av dom, vilket jag vet är en lösning vissa tror på, men detta är uselt inte bara när man har skituppkoppling, utan även när denna plats går sönder. Så jag har datan på båda ställena.) Sen ändrar jag på datan här i Malmö, för det gör man med sin data. Och nu vill jag att även Stockholm ska ha samma ändringar.
Visst, jag behöver inte ZFS till det här heller, det går bra med rsync och vilket filsystem som helst. Men just nu, när jag har en uppkoppling byggd av bajs, så är jag väldigt nöjd med att jag använder ZFS. Då gör jag nämligen bara såhär:
zfs snapshot -r pool/dataset@nytt_snapshot zfs send -RI @snapshot_jag_har_även_i_stockholm pool/dataset@nytt_snapshot >fil
och sen tar jag med den filen till jobbet, där jag har en fungerande uppkoppling, så kan jag skicka filen till Stockholm och köra zfs recv på den.
Mycket bättre än att behöva ta med hela min zpool (all min data) till jobbet, vilket ju skulle behövts för en mer traditionell lösning. (Eller att vänta "2 till 4 veckor" på mitt bredband, för då skulle naturligtvis något oturligt hända här nere och min (nya/ändrade) data skulle vara borta för alltid.)
Jag vet, livet är för kort för att oroa sig över kryptografisk säkerhet på internet. Men livet är för kort för en massa saker jag gör.
Jag kan nog inte kortfattat förklara hur SSL fungerar för eventuella läsare som inte vet det, men jag ska försöka med en förenklad version av vad det ska vara bra för iaf. När du ansluter till en website (t.ex. denna eminenta blogg) så har du ingen aning om ifall någon av alla dom datorer som ligger på vägen mellan dig och siten har ändrat på innehållet. Med kryptografi och mycket besvärlighet kan detta problem avhjälpas. Och det är detta SSL gör. (Eller ska göra, i praktiken är det inte så användbart som det kunde ha varit, även av andra anledningar än mina klagomål nedan.)
Nu ska jag ljuga lite om asymmetriska nycklar, i hopp om att göra det enkelt.
Ett problem med att verifiera att ingen ändrar på datan under transport är att det måste finnas något som både du och den som skickar datan vet, men som ingen på vägen vet. Lyckligvis kan en sådan hemlighet skapas förutsatt att det finns något bara den skickande vet ("privat nyckel"), och alla vet en del relaterade saker till denna hemlighet ("publik nyckel"). (Det måste naturligtvis inte vara alla, det går bra med bara du, men poängen är att den bit du vet inte behöver vara hemlig.)
Om det fanns väldigt få ställen som behövde skicka krypterad data skulle detta kanske ha räckt, din browser kunde veta allt den behövde. Men nu har vi ett extra lager. Din browser känner till ett antal certifikatauktoriteters publika nycklar, och dessa används sedan för att signera publika nycklar från alla som vill kunna använda SSL på sin website.
Och det är ungefär här skon börjar klämma. Vem är det som har bestämt att dessa "auktoriteter" är att lita på? Inte är det jag iaf. Och inte är det egentligen den som gjort min browser heller. Det är faktiskt förvånansvärt oklart vad det egentligen är som gör att vi förväntas lita på dessa organisationer. Och detta innan man ens tittar på hur dom beter sig.
Tyvärr tittar jag även där. Och då fungerar det som så att om du säger "jag vill ha ett certifikat till min domän google.com" så ska dom säga "bevisa att du äger domänen", men dom väljer att fortsätta den meningen med "genom att betala oss pengar". Ungefär. Det är skrämmande lätt att få certifikat till lite mindre välkända domäner man inte äger. I just google-fallet är det oftast lite svårare. Men det har just framkommit att någon Iransk myndighet har ett eget certifikat för just google.com, så helt omöjligt är det inte.
Detta certifikat kommer från DigiNotar, en certifikatauktoritet jag inte känner mig jätteintresserad av att lita på. Så jag öppnade inställningarna i min browser (Opera) och tittade efter om dom fanns i min lista på auktoriteter. Det gjorde dom inte, så det fanns inget att sluta lita på. Men sen besökte jag deras site (med SSL), och sen fanns dom minsann i listan.
Jahaja. Jag trodde fram tills nu att denna lista talade om vilka jag kunde vänta mig att min browser litade på, och om jag tog bort något från den listan så litade jag inte på det. Jag trodde tydligen helt fel, det är en lista över en cache i min browser. Vansinnigt mycket mindre intressant. Jag kan när ett cert ligger på denna lista välja att inte lita på det. Men hur vet jag vad för dumheter som kommer uppstå på den i framtiden? Det har jag nog ingen kontroll över, verkar det som. Och jag som så gärna vill tycka om Opera, det vore så fint om det fanns en browser jag inte hatade.
Idag är det 42. Alltså datumet är 42. Det tänkte jag fira med att posta ett blogginlägg när även klockan är 42. (Det händer visserligen varje dag, och görs lite otydligare här av att jag inte visar sekunder, men det känns ändå som den bästa tidpunkten.)
Mer blir det inte, för jag är inte ute i så god tid med den här tanken. (Tanken att datumet snart är 42 har jag för all del haft ända sedan det var 41, alltså i 9 dagar nu, men inte att det var något jag skulle berika min blogg med.)
Jag har nu varit på landet i nästan en vecka. På landet bloggar jag, det vet jag. Det här hade alltså varit ett utmärkt tillfälle att redan ha skrivit den bloggpost om att jag ökat på mitt fotograferande ganska mycket som jag borde ha skrivit för ett halvår sen.
Det har jag tydligen inte gjort. Så låt det vara sagt att jag numera har mer kamerautrustning än någon rimligt funtad människa borde. Och så skriver jag mer i detalj om det "snart".
Det jag istället tänkte berätta nu är om min kusins man. Han är (precis som min kusin) vegetarian (eller någon variant av detta). Från detta tycker jag man borde kunna dra slutsatsen att han inte tycker om att döda djur, och det är slutsatsen jag har dragit.
Tidigare under kvällen träffade vi på en tjusig spindel. Min naturliga reaktion var naturligtvis att fotografera den (med ringblixt och hela eländet).
Hans reaktion var att slå ihjäl den (utan att sedan äta den). Kan det vara så att jag inte är en genomdålig människa? (Det vore väl ändå tråkigt?)
(Bildens verkligen storlek är ungefär 2 x 2cm. (Så spindelns kropp är knappt en centimeter.))
Såhär ska nudlar inte se ut när man tillagat dom. Men det visste jag redan...
Jag visste t.o.m. att man inte ska tillaga dom i mikro ens med vatten.
Kanske är det så att jag har tagit för mycket av vetandet om nudel-tillagande, det hade varit en stor fördel för proxxis lukt om den varit mer jämnt fördelat.
Som ni säkert vet hatar jag unix. Det är ju självklart, jag hatar mjukvara. För att inte tala om hårdvara! Eller förresten, låt oss tala lite om hårdvara.
Den där hårdvaran jag skrev om nyss, alltså min nya filserver (och en del annat) är verkligen fantastiskt dålig. Visserligen visade det sig gå att ställa om dom där två defekta SATA-portarna till att vara helt normala, men det fanns en del fel jag ännu inte hade upptäckt första gången jag skrev om den.
Jag hade alltså tänkt skriva om att jag hatar unix nu, men jag blev distraherad av att min filserver är så dålig. Så låt oss istället fokusera på dess (hårdvaras) tidsuppfattning. Jag förstår naturligtvis att när man betalar ungefär 600:- för något (ett moderkort) så kommer det inte sitta ett atomur i det, visst, men billiga klockor som är bra nog för vanliga människor har funnits ganska länge. I nästan alla mina datorer t.ex.. Men inte i den här alltså. Nej, den tycker att det är helt okej att tappa en sekund på tio minuter. (Alltså nästan två och en halv minut om dagen.)
Detta är så mycket att ntpd nollställer sig själv hela tiden i tron att någon blivit fel på den, så jag kan inte använda det för att fixa klockan. I Linux, som är väl anpassat till att hårdvara suger, finns det stöd för att justera förhållandet mellan hur snabbt hårdvarans klocka går och hur snabbt Linuxs klocka går. Och det vore ju fina fisken, om jag inte körde Solaris på den. (I en domU, så jag kör Linux också, men det hjälper inte.)
Ett annat litet problem är det inbyggda ljudet. Det verkar skriva över olämpliga bitar av minnet när man använder det. Eller något med liknande effekt, dvs att datorn (kanske) kraschar. Jag har också slutat använda det inbyggda nätverkskortet av någon anledning. Jag minns inte varför alltså, men jag gissar att det på ett eller annat sätt suger. Vilket jag vid det här laget skulle gissa även om jag aldrig provat det.
Jag tror jag har övertygat mig själv om att köpa ett nytt moderkort till filservern nu. Om jag bara kunde hitta ett som inte suger...
Klas har använt min mobil för att fjärrstyra mig ut till bortre Långtbortistan igen. Naturligtvis kommer jag inte hemåt i rimlig tid. Och det medför vissa bonus-upplevelser. Medans jag sitter och väntar på tunnelbanan (efter att ha kommit en del av vägen in alltså, klart det inte går tunnelbana dit ut) så delar jag perrongen med några fulla ungdomar. Dom sitter och skriker åt varandra på ett mysigt sätt, och jag läser i en bok.
Efter en stund hör jag ett vått ljud. En av ungdomarna spyr. Han stapplar mot perrongens kant. En lite svängande väg, men fram kommer både han och en kompis som kan hålla i honom medans han spyr mer ner på spåret. När han är klar skrattar dom och dunkar varandra i ryggen. Och början förflytta sig mot mig. Underbart.
Lyckligtvis är det inte jättemycket folk, och dom väljer att vilja ha en bänk för sig själva, och går därför förbi mig. Dom luktar bara lite spya.
Strax därefter kommer en ny grupp fulla ungdomar ner. Jag läser naturligtvis min bok igen, men blir distraherad av klafs, svordom, klafs, dunk. Jodå, en av dom har halkat i spyan. Den går hela vägen mellan bänken och perrongkanten, så visst är den svår att missa så, men man kan tycka att det borde gå att kliva över den. För någon som är nykter alltså.
När tåget kommit lyckas jag trots tågets moderna brist på vagnar undvika båda dessa fulla ungdomsgäng. Och får ett tredje på nästa station ändå.
Datorhårdvara suger alltid. Det har jag vetat länge. Trots detta blir jag ständigt förvånad.
Jag köpte nyligen ett Asus M3A78-EH-moderkort som en del i mitt projekt att bygga en filserver med ECC-minne. Egentligen borde jag skriva en post om att ECC-minne är bra (givet en dator som gör något vettigt med det såklart), men inte just nu.
Kortet var noga utvalt. Jag hade flera mål: Det skulle göra vettiga saker med ECC-minne. Det skulle ge mig en sammanlagt strömsnål (och därmed sval och möjlig att få tyst) dator. Det skulle ge mig någorlunda många hårddisk-anslutningar. Och så skulle det helst fungera bra med Solaris, av skäl jag också borde göra en separat post om.
Jag läste alldeles för mycket på internet om möjligheterna till strömsnåla moderna datorer, och kom fram till att AMDs 700-serie av nordbryggor var rätt val. Det finns tre relevanta bryggor: 770, utan några extra features, 780G som så vitt jag kunde se är samma som 770 men med inbyggt grafikkort, och 790X som är mer högpresterande på något sätt jag genast glömde. Så 770 eller 780G verkade bra.
Kortet jag köpte hade 780G, och jag tänkte att det nog är svalare än något grafikkort jag kan sätta dit. Jag är nämligen idiot, och antog att om dom använder denna nordbrygga så betalar dom extra för att den ska ha ett grafikkort i sig, och kommer därmed att faktiskt använda detta. Ha! Lyckligtvis har jag en massa gamla PCI-grafikkort som inte drar så mycket ström.
Tillverkaren sa "ECC-stöd", vilket tyvärr inte betyder något, men manualen visade också lovande ECC-relaterade inställningar i BIOSen. Och när jag köpt kortet visade det sig faktiskt vara sant, det gör rätt med ECC-minne. Vilket på sätt och vis är synd, för detta är den viktigaste punkten, och hade det misslyckats där hade jag sluppit använda det.
Nu skulle man kanske kunna tycka att jag övervägde 770, och därmed inte borde vara så missnöjd med det här kortet. Och visst, även om jag misstänker att 780G drar lite mer ström än 770 så kan jag leva med detta. Men kortet är från Asus, som jag tydligen fortfarande inte lärt mig att undvika.
Asus misslyckas alltid med SATA-kontrollern på något sätt. På just det här kortet fanns det sex SATA-portar, vilket jag bedömde som många nog. Två är dom visar sig vara svarta (och fyra röda). Jag anade att detta kanske betydde något. Jag har ett annat Asus-kort med två oanvändbara SATA-portar i annan färg, men där skröt dom med att det hade "EZ-raid" eller något i den stilen, så jag visste att dom skulle vara oanvändbara redan innan jag köpte kortet.
Det här kortet hade helt enkelt "six SATA connectors". Vilket är helt sant, på kortet sitter det sex stycken SATA-kontakter. Fyra kopplade till en SATA-kontroller. Och två kopplade till... något annat. Sätter jag en disk på en svart kontakt ser OSet en IDE-disk. Jag antar att jag ska vara tacksam att OSet ser disken alls. (Här kan det vara lämpligt att förklara att IDE inte är ens så bra som under andra OS under Solaris, så jag har extra skäl att undvika det.)
Inte för att jag på allvar tror att det finns andra tillverkare som suger mindre, men så länge jag inte hittat en bra borde jag egentligen byta. Det är bara så svårt att hitta kort där ECC-stöd verkar troligt. (Eller det är jättelätt, men då blir dom dyra och varma.) Suck.
Jag har fotograferat våren.
Våren är fina grejer.
Stockholms lokaltrafik är sämre som vanligt. Den är dyrare. Det är omöjligt att faktiskt betala på bussarna. Och busschafförerna är inte i närheten av lika argsinta.
Jag är i skåne. Lund för att vara exakt. Det är en utmärkt stad, inte bara för att min mormor bor här, utan även för att jag nästan har ett jobb här (som lyckligtvis sedan kan utspela sig i Stockholm). Och så det här med bussarna.
Jag ville åka från Ideon till mormor, men jag visste inget om vilka hållplatser som kunde vara lämpliga. Lyckligtvis väntade sig Skånetrafiken inte heller att jag gjorde det, och lät mig skriva in gatuadresser som den sedan planerade en resa mellan. Och talade om vad resan skulle kosta gjorde den också. (15 kronor.)
När jag sedan utförde själva resan lärde jag mig två saker. Den första var att vi i Stockholm har väldigt dålig information på våra busshållplatser. Om vi har riktig tur finns det en siffra som talar om hur långt det är till nästa buss. På några utvalda linjer alltså. Här nere finns det en lista på dom tre närmaste bussarna, så vitt jag kunde bedömma från alla linjer. (Om än inte alla hållplatser.)
Den andra var att det inte bara är möjligt att betala i dessa bussar, det är en kulturupplevelse. Busschaffören frågade vart jag skulle åka. Dum som jag är försökte jag besvara den frågan, vilket inkluderade att titta på min lapp med info om hur jag skulle åka. Jag skulle byta, och visste inte om jag skulle tala om den hållplatsen eller min slutdestination. Så jag talade om båda, och han fick ett raseriutbrott för att jag tog så lång tid på mig med mitt svar. Det korrekta svaret var tydligen "inom Lund", och fort skulle det gå! Jag kan inte minnas att en Stockholmsk busschafför någonsin skrikigt åt mig.
Ibland när man sitter vid köksbordet slår dumheten till, och man läser det som står på en eller annan matförpackning. Ofta är det mjölken, och det som står bringar stor ledsenhet. Men idag var det smöret, alltså bregotten, alltså matfettsblandningen.
För ett tag sen, när källsortering var en ny tanke, bestod bregottförpackningen av fyra delar. Lock, fånig pappersbit, plastburk, och papp utanpå plastburken. Dessa delar skulle separeras, rengöras, och sorteras för sig. Numera har dom insett att ingen orkar ta loss pappen utanpå burken, och kallar det för tre delar, varav bara locket räknas som plast.
Så långt är det nog bra. Men vad heter egentligen den fåniga pappersbiten? Jag mindes att dom hade ett löjligt namn på den, så jag blev inte överdrivet chockad när jag läste att det var en skyddsoblat. Men sen läste jag att burken var en bägare, och då blev jag så upprörd att jag bloggade. Det kan ni tacka Arla för.
Jag köpte chips igår. Detta är inte i sig något unikt, jag inbillar mig nämligen att jag tycker om chips. Det är kanske sant också, men jag blir alltid besviken. Så när det kommer nya spännande smaker provar jag kanske lite ivrigare än jag borde. Och igår hittade jag chips av mandelpotatis med smak av aioli och lingon. Enligt påsen alltså. Så vad tror ni dom smakade?
Just det, ostpulver. Tack, matvaruindustrin.
Nu är jag i London. Saker är lite konstiga här. En av dom första stora konstigheterna jag la märke till var bussarna. Inte att dom kör på fel sida av vägen. Och inte att dom har två våningar (jag såg det givetvis, men jag visste ju att det skulle vara så). Nej, det jag märkte var att det gick att läsa vad det var för linje så lätt. I Stockholm är ju detta ganska svårt, antingen för att det är så mycket smuts på baksidan av bussen, eller bara för att skylten är enormt dålig. (Lågupplöst, och/eller enormt ljus-svag.) Här är skyltarna fortfarande separata tryckta skyltar, och bussarna är rena nog att även baksidan går lätt att läsa, och det var så mkt bättre att jag chockerades. Inte riktigt det jag väntade mig att reagera på... (Men jag erkänner att jag inte sett hur det blir på natten än.)
Nästa sak jag märkte med bussarna hände först när jag åkte med en, och det var att dom är designade för dvärgar. Inte så som vissa svenska bussar med praktiska bölder från taket, utan allting. Jag kan inte stå rak nånstans. Men dom har två våningar, så jag förlåter dom.
Det verkar som att jag har läsare som är så kulturlösa att dom inte känner till ordet ihopa. Jag erbjuder därför en mp3:a med en mening där ordet ingår. Just den mening jag ändrade lite på i min förra rubrik, för att vara exakt.
Egentligen skulle jag ha postat det här igår, men min laptop fungerade inte.
Eftersom IRC tvingade ner mig i folkdjupet i lördags (jag såg på hela eländet) så kände jag mig manad att posta dessa löpsedlar. Vad själva skandalen var är jag lyckligen ovetande om.
Om du vill kan du titta på hela bloggen, kanske direkt från föregående text. Jag kan även erbjuda ett index till intresserade.