Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Såhär ska nudlar inte se ut när man tillagat dom. Men det visste jag redan...
Jag visste t.o.m. att man inte ska tillaga dom i mikro ens med vatten.
Kanske är det så att jag har tagit för mycket av vetandet om nudel-tillagande, det hade varit en stor fördel för proxxis lukt om den varit mer jämnt fördelat.
Som ni säkert vet hatar jag unix. Det är ju självklart, jag hatar mjukvara. För att inte tala om hårdvara! Eller förresten, låt oss tala lite om hårdvara.
Den där hårdvaran jag skrev om nyss, alltså min nya filserver (och en del annat) är verkligen fantastiskt dålig. Visserligen visade det sig gå att ställa om dom där två defekta SATA-portarna till att vara helt normala, men det fanns en del fel jag ännu inte hade upptäckt första gången jag skrev om den.
Jag hade alltså tänkt skriva om att jag hatar unix nu, men jag blev distraherad av att min filserver är så dålig. Så låt oss istället fokusera på dess (hårdvaras) tidsuppfattning. Jag förstår naturligtvis att när man betalar ungefär 600:- för något (ett moderkort) så kommer det inte sitta ett atomur i det, visst, men billiga klockor som är bra nog för vanliga människor har funnits ganska länge. I nästan alla mina datorer t.ex.. Men inte i den här alltså. Nej, den tycker att det är helt okej att tappa en sekund på tio minuter. (Alltså nästan två och en halv minut om dagen.)
Detta är så mycket att ntpd nollställer sig själv hela tiden i tron att någon blivit fel på den, så jag kan inte använda det för att fixa klockan. I Linux, som är väl anpassat till att hårdvara suger, finns det stöd för att justera förhållandet mellan hur snabbt hårdvarans klocka går och hur snabbt Linuxs klocka går. Och det vore ju fina fisken, om jag inte körde Solaris på den. (I en domU, så jag kör Linux också, men det hjälper inte.)
Ett annat litet problem är det inbyggda ljudet. Det verkar skriva över olämpliga bitar av minnet när man använder det. Eller något med liknande effekt, dvs att datorn (kanske) kraschar. Jag har också slutat använda det inbyggda nätverkskortet av någon anledning. Jag minns inte varför alltså, men jag gissar att det på ett eller annat sätt suger. Vilket jag vid det här laget skulle gissa även om jag aldrig provat det.
Jag tror jag har övertygat mig själv om att köpa ett nytt moderkort till filservern nu. Om jag bara kunde hitta ett som inte suger...
Klas har använt min mobil för att fjärrstyra mig ut till bortre Långtbortistan igen. Naturligtvis kommer jag inte hemåt i rimlig tid. Och det medför vissa bonus-upplevelser. Medans jag sitter och väntar på tunnelbanan (efter att ha kommit en del av vägen in alltså, klart det inte går tunnelbana dit ut) så delar jag perrongen med några fulla ungdomar. Dom sitter och skriker åt varandra på ett mysigt sätt, och jag läser i en bok.
Efter en stund hör jag ett vått ljud. En av ungdomarna spyr. Han stapplar mot perrongens kant. En lite svängande väg, men fram kommer både han och en kompis som kan hålla i honom medans han spyr mer ner på spåret. När han är klar skrattar dom och dunkar varandra i ryggen. Och början förflytta sig mot mig. Underbart.
Lyckligtvis är det inte jättemycket folk, och dom väljer att vilja ha en bänk för sig själva, och går därför förbi mig. Dom luktar bara lite spya.
Strax därefter kommer en ny grupp fulla ungdomar ner. Jag läser naturligtvis min bok igen, men blir distraherad av klafs, svordom, klafs, dunk. Jodå, en av dom har halkat i spyan. Den går hela vägen mellan bänken och perrongkanten, så visst är den svår att missa så, men man kan tycka att det borde gå att kliva över den. För någon som är nykter alltså.
När tåget kommit lyckas jag trots tågets moderna brist på vagnar undvika båda dessa fulla ungdomsgäng. Och får ett tredje på nästa station ändå.
Datorhårdvara suger alltid. Det har jag vetat länge. Trots detta blir jag ständigt förvånad.
Jag köpte nyligen ett Asus M3A78-EH-moderkort som en del i mitt projekt att bygga en filserver med ECC-minne. Egentligen borde jag skriva en post om att ECC-minne är bra (givet en dator som gör något vettigt med det såklart), men inte just nu.
Kortet var noga utvalt. Jag hade flera mål: Det skulle göra vettiga saker med ECC-minne. Det skulle ge mig en sammanlagt strömsnål (och därmed sval och möjlig att få tyst) dator. Det skulle ge mig någorlunda många hårddisk-anslutningar. Och så skulle det helst fungera bra med Solaris, av skäl jag också borde göra en separat post om.
Jag läste alldeles för mycket på internet om möjligheterna till strömsnåla moderna datorer, och kom fram till att AMDs 700-serie av nordbryggor var rätt val. Det finns tre relevanta bryggor: 770, utan några extra features, 780G som så vitt jag kunde se är samma som 770 men med inbyggt grafikkort, och 790X som är mer högpresterande på något sätt jag genast glömde. Så 770 eller 780G verkade bra.
Kortet jag köpte hade 780G, och jag tänkte att det nog är svalare än något grafikkort jag kan sätta dit. Jag är nämligen idiot, och antog att om dom använder denna nordbrygga så betalar dom extra för att den ska ha ett grafikkort i sig, och kommer därmed att faktiskt använda detta. Ha! Lyckligtvis har jag en massa gamla PCI-grafikkort som inte drar så mycket ström.
Tillverkaren sa "ECC-stöd", vilket tyvärr inte betyder något, men manualen visade också lovande ECC-relaterade inställningar i BIOSen. Och när jag köpt kortet visade det sig faktiskt vara sant, det gör rätt med ECC-minne. Vilket på sätt och vis är synd, för detta är den viktigaste punkten, och hade det misslyckats där hade jag sluppit använda det.
Nu skulle man kanske kunna tycka att jag övervägde 770, och därmed inte borde vara så missnöjd med det här kortet. Och visst, även om jag misstänker att 780G drar lite mer ström än 770 så kan jag leva med detta. Men kortet är från Asus, som jag tydligen fortfarande inte lärt mig att undvika.
Asus misslyckas alltid med SATA-kontrollern på något sätt. På just det här kortet fanns det sex SATA-portar, vilket jag bedömde som många nog. Två är dom visar sig vara svarta (och fyra röda). Jag anade att detta kanske betydde något. Jag har ett annat Asus-kort med två oanvändbara SATA-portar i annan färg, men där skröt dom med att det hade "EZ-raid" eller något i den stilen, så jag visste att dom skulle vara oanvändbara redan innan jag köpte kortet.
Det här kortet hade helt enkelt "six SATA connectors". Vilket är helt sant, på kortet sitter det sex stycken SATA-kontakter. Fyra kopplade till en SATA-kontroller. Och två kopplade till... något annat. Sätter jag en disk på en svart kontakt ser OSet en IDE-disk. Jag antar att jag ska vara tacksam att OSet ser disken alls. (Här kan det vara lämpligt att förklara att IDE inte är ens så bra som under andra OS under Solaris, så jag har extra skäl att undvika det.)
Inte för att jag på allvar tror att det finns andra tillverkare som suger mindre, men så länge jag inte hittat en bra borde jag egentligen byta. Det är bara så svårt att hitta kort där ECC-stöd verkar troligt. (Eller det är jättelätt, men då blir dom dyra och varma.) Suck.
Jag har fotograferat våren.
Våren är fina grejer.
Stockholms lokaltrafik är sämre som vanligt. Den är dyrare. Det är omöjligt att faktiskt betala på bussarna. Och busschafförerna är inte i närheten av lika argsinta.
Jag är i skåne. Lund för att vara exakt. Det är en utmärkt stad, inte bara för att min mormor bor här, utan även för att jag nästan har ett jobb här (som lyckligtvis sedan kan utspela sig i Stockholm). Och så det här med bussarna.
Jag ville åka från Ideon till mormor, men jag visste inget om vilka hållplatser som kunde vara lämpliga. Lyckligtvis väntade sig Skånetrafiken inte heller att jag gjorde det, och lät mig skriva in gatuadresser som den sedan planerade en resa mellan. Och talade om vad resan skulle kosta gjorde den också. (15 kronor.)
När jag sedan utförde själva resan lärde jag mig två saker. Den första var att vi i Stockholm har väldigt dålig information på våra busshållplatser. Om vi har riktig tur finns det en siffra som talar om hur långt det är till nästa buss. På några utvalda linjer alltså. Här nere finns det en lista på dom tre närmaste bussarna, så vitt jag kunde bedömma från alla linjer. (Om än inte alla hållplatser.)
Den andra var att det inte bara är möjligt att betala i dessa bussar, det är en kulturupplevelse. Busschaffören frågade vart jag skulle åka. Dum som jag är försökte jag besvara den frågan, vilket inkluderade att titta på min lapp med info om hur jag skulle åka. Jag skulle byta, och visste inte om jag skulle tala om den hållplatsen eller min slutdestination. Så jag talade om båda, och han fick ett raseriutbrott för att jag tog så lång tid på mig med mitt svar. Det korrekta svaret var tydligen "inom Lund", och fort skulle det gå! Jag kan inte minnas att en Stockholmsk busschafför någonsin skrikigt åt mig.
Ibland när man sitter vid köksbordet slår dumheten till, och man läser det som står på en eller annan matförpackning. Ofta är det mjölken, och det som står bringar stor ledsenhet. Men idag var det smöret, alltså bregotten, alltså matfettsblandningen.
För ett tag sen, när källsortering var en ny tanke, bestod bregottförpackningen av fyra delar. Lock, fånig pappersbit, plastburk, och papp utanpå plastburken. Dessa delar skulle separeras, rengöras, och sorteras för sig. Numera har dom insett att ingen orkar ta loss pappen utanpå burken, och kallar det för tre delar, varav bara locket räknas som plast.
Så långt är det nog bra. Men vad heter egentligen den fåniga pappersbiten? Jag mindes att dom hade ett löjligt namn på den, så jag blev inte överdrivet chockad när jag läste att det var en skyddsoblat. Men sen läste jag att burken var en bägare, och då blev jag så upprörd att jag bloggade. Det kan ni tacka Arla för.
Jag köpte chips igår. Detta är inte i sig något unikt, jag inbillar mig nämligen att jag tycker om chips. Det är kanske sant också, men jag blir alltid besviken. Så när det kommer nya spännande smaker provar jag kanske lite ivrigare än jag borde. Och igår hittade jag chips av mandelpotatis med smak av aioli och lingon. Enligt påsen alltså. Så vad tror ni dom smakade?
Just det, ostpulver. Tack, matvaruindustrin.
Nu är jag i London. Saker är lite konstiga här. En av dom första stora konstigheterna jag la märke till var bussarna. Inte att dom kör på fel sida av vägen. Och inte att dom har två våningar (jag såg det givetvis, men jag visste ju att det skulle vara så). Nej, det jag märkte var att det gick att läsa vad det var för linje så lätt. I Stockholm är ju detta ganska svårt, antingen för att det är så mycket smuts på baksidan av bussen, eller bara för att skylten är enormt dålig. (Lågupplöst, och/eller enormt ljus-svag.) Här är skyltarna fortfarande separata tryckta skyltar, och bussarna är rena nog att även baksidan går lätt att läsa, och det var så mkt bättre att jag chockerades. Inte riktigt det jag väntade mig att reagera på... (Men jag erkänner att jag inte sett hur det blir på natten än.)
Nästa sak jag märkte med bussarna hände först när jag åkte med en, och det var att dom är designade för dvärgar. Inte så som vissa svenska bussar med praktiska bölder från taket, utan allting. Jag kan inte stå rak nånstans. Men dom har två våningar, så jag förlåter dom.
Det verkar som att jag har läsare som är så kulturlösa att dom inte känner till ordet ihopa. Jag erbjuder därför en mp3:a med en mening där ordet ingår. Just den mening jag ändrade lite på i min förra rubrik, för att vara exakt.
Egentligen skulle jag ha postat det här igår, men min laptop fungerade inte.
Eftersom IRC tvingade ner mig i folkdjupet i lördags (jag såg på hela eländet) så kände jag mig manad att posta dessa löpsedlar. Vad själva skandalen var är jag lyckligen ovetande om.
Igår försökte jag förbättra mitt liv lite. Det finns många saker man blir ledsen av när man använder datorer, främst för att något som borde vara lätt är svårt eller omöjligt, eller för att något inte fungerar. Idag tänkte jag prata om svårigheten med att döpa om filer.
På typiska moderna datorer använder du ett grafiskt användargränssnitt. Detta anses oftast vara bättre, för det är lättare att lära sig. Detta är antagligen sant, men jag kan redan använda text-baserade gränssnitt som jag oftare finner bättre än jag finner dom sämre, så jag skiter i det. Men just att döpa om filer har alltid varit lite opraktiskt, i det ganska vanliga fallet när man bara vill ändra namnet lite (för man anger först nuvarande namn, och sedan nytt namn, helt separat).
Men det behöver inte vara så. Jag har observerat mig själv döpa om ganska många filer på sista tiden, och hittat flera saker jag kan göra för att göra det lättare. Jag skriver om detta dels för att jag är fantastisk, men också för att ge andra som använder ZSH möjlighet att förbättra även sina liv.
Jag döper ofta om den nyaste filen i en låda. Det vore bra med ett extra smidigt sätt att referera till den. Och det är ju inte så svårt, även om syntaxen givetvis är helt ogenomtränglig. Det behövs bara ett litet alias:
alias -g \\lf="*(.om[1])"
Nu kan jag skriva "mv \lf ostkaka" och döpa om den senaste filen till ostkaka. Men jag vill ju antagligen bara ändra namnet lite. Jag behöver ett sätt att expandera aliaset utan att köra kommandot. Jag tänkte att ZSH gör mycket smarta saker när man trycker på tab, kanske även detta. Men tyvärr var det inte så. Inte heller dom andra widgets (ZSHs praktiskt tydliga term för det) man rimligen kunde haft på tab gör det. (Jag har expand-or-complete-prefix, vilket jag skulle kunna skriva mycket om varför det inte riktigt är vad jag vill ha, men ni får klara er utan.)
Den redan existerande widgeten _expand_alias verkar bara fungera på icke-globala alias (eller rättare sagt, man måste utföra magi med zstyle för att ändra vilka typer den tror på, så det kändes inte värt besväret att lyckas använda den). Den redan existerande widgeten _most_recent_file fungerar visserligen fint, men i verkligheten har jag såklart fler alias jag vill kunna expandera sådär. Så det fick bli en ny funktion:
expand-alias-and-glob() {
local words word alias
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
alias=$aliases[$word]
[[ -z $alias ]] && alias=$galiases[$word]
if [[ -n $alias ]]; then
LBUFFER=$LBUFFER[1,$(($#LBUFFER - $#word))]
LBUFFER+=$alias
fi
zle expand-word
}
zle -N expand-alias-and-glob
bindkey '^\' expand-alias-and-glob
Så nu kan jag skriva "mv \lf \lf" och trycka ctrl-\ (jag har \ på en egen tangent, men det fungerar även på min laptop där det blir ctrl-alt-+) och sedan editera destinationsnamnet. Fantastiskt. (Man kan absolut argumentera för att detta borde vara en completion-widget istället, men det är så ogenomträngligt hur man gör sådanna...)
Men så ovanligt är det inte att jag vill döpa om en fil som inte är den senaste. Detta problem visade det sig finnas en inbyggd widget som kunde lösa. Eller ja, filnamnet kan fortfarande vara jobbigt att ange, men jag behöver bara göra det en gång:
bindkey '^x^d' copy-prev-shell-word
Så nu skriver jag alltså "mv 'fil med långt jobbigt namn' " och trycker ^x^d och så står det plötsligt "mv 'fil med långt jobbigt namn' 'fil med långt jobbigt namn'". Nu behöver jag bara ett bättre sätt att navigera runt i detta medans jag editerar det.
Sedan tidigare har jag bundit diverse kombinationer med piltangerna till att hoppa runt på relativt praktiska sätt. Jag har beginning-of-line, end-of-line, vi-backward-word, vi-forward-word, vi-backward-blank-word och vi-forward-blank-word. Detta är nog så praktiskt, när det är det jag vill göra. Men det finns inga shell-(riktning)-word. Jag förstår inte varför. Antagligen för att dom som gör ZSH djupt i sina hjärtan "vet" att filnamn inte har konstiga tecken (som mellanslag...) i sig, och det därför blir samma sak. Men jag har filer med mellanslag i namnen. Faktiskt. Så det fick bli två nya funktioner till:
shell-backward-word() {
local words word spaces
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
spaces=-1
while [[ $LBUFFER[$spaces] == " " ]]; do
(( spaces-- ))
done
(( CURSOR -= $#word - $spaces - 1 ))
}
shell-forward-word() {
local words word spaces
words=(${(z)RBUFFER})
word=$words[1]
spaces=1
while [[ $RBUFFER[$spaces] == " " ]]; do
(( spaces++ ))
done
(( CURSOR += $#word + $spaces - 1 ))
}
zle -N shell-backward-word
zle -N shell-forward-word
bindkey '\e[1;5D' shell-backward-word
bindkey '\e[1;5C' shell-forward-word
shell-backward-word flyttar ett tecken för långt om ordet slutar på mellanslag ("foo\ " alltså), men jag ser inget uppenbart sätt att förhindra detta, och väljer att istället leva med det.
Alldeles strax ska jag göra fler magiska funktioner för att editera filnamnen också. En som ersätter mellanslag med _ känns väldigt lockande. Jag tror faktiskt jag ska ta och göra den innan jag publicerar det här.
end-of-shell-word() {
emulate -L zsh
local words wordcount lwordcount rwordcount
words=(${(z)BUFFER})
wordcount=$#words
words=(${(z)LBUFFER})
lwordcount=$#words
words=(${(z)RBUFFER})
rwordcount=$#words
if [[ $wordcount < $(($lwordcount + $rwordcount)) ]]; then
CURSOR+=$#words[1]
fi
}
drougge-mangle-filename() {
emulate -L zsh
setopt EXTENDED_GLOB
local words word
zle end-of-shell-word
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
LBUFFER=$LBUFFER[1,$(($#LBUFFER - $#word))]
LBUFFER+=${(qq)${(Q)word//\\ #-\\ #/-}//\ ##/_}
}
zle -N end-of-shell-word
zle -N drougge-mangle-filename
Sådärja. Den tar bort mellanslag runt - också. Syntaxen är en dröm, inte sant?
När remsan försvann bloggade jag inte om det. Nu är remsan tillbaka, och jag har bestämt mig för att lyckas blogga om det. (Det underlättar också att jag ju har något annat jag ska blogga om. Något färskt alltså.)
Jag har tyvärr ingen bild på den nya remsan (eller den gamla för den delen), men jag vet att den kommer vara kortare och dyrare än den gamla. (16 istället för 20 kuponger, 160 istället för 145 kronor.) Så nu blir det 20:- per resa, mot 18:- just nu, och 14:50 innan dom sänkte priset förra gången. (Fast den här gången kallar dom det faktiskt inte för en sänkning.)
Det spännande, det som gör att jag faktiskt lyckas blogga, är dock biljett-automaterna i buss-kurerna. Dessa har jag inte heller någon bild på, men dom ser ut som p-automater. Det fina med dom är, förutom onödigt krångliga instruktioner, två saker: Dels kan dom aldrig ge växel, och så står det inte vad biljetterna kostar på dom. På SLs hemsida står det, så jag kan avslöja att en vanlig resa kostar 26 kronor. Jämnt och fint, som gjort för att man ska bli tvungen att betala extra även när man vet vad det kostar. (Automaterna tar inte heller sedlar, trots att en resa i tre zoner (det nya systemet har tre zoner) kostar hela 52 kronor.)
Jag känner att min dröm om gratis kollektivtrafik blir allt mer avlägsen.
Precis när man minst anar det så programmerar jag lite på EFS. Jag har nu återigen kommit till stadiet att jag kan placera källkoden och objektfilerna på EFS och det fungerar att bygga så.
Visst, jag har varit där förut, för över ett år sen faktiskt, men sen förstörde jag givetvis det. Den här gången fungerar det med ytterligare ett internt abstraktionslager, och ju fler abstraktionslager desto bättre, det har jag lärt mig av java.
Inatt drömde jag om när det stora kriget kommer. Från den drömmen har jag en mycket viktig lärdom att dela med mig av: Det är meningslöst att bära med sig Trocadero, för man kommer ändå bli tvungen att gömma den i ett källarfönster innan man hunnit ha någon glädje av den (det går inte att springa ordentligt annars).
När jag skulle hem från proxxi idag så valde jag att underlätta detta med hjälp av tunnelbanan, och fick därför möjlighet till en sån där spännande upplevelse som får mig att blogga.
Spärrvakten stämplade min biljett (tänk, jag skulle ju blogga om remsans försvinnande!), och frågade sedan om jag hade en bror. Det har jag ingen, men han insisterade. En bror som blev korsfäst i jerusalem.
Visst har jag blivit anklagad för att se ut som Jesus förut, men inte av någon jag inte känner alls, och vanligen har jag håret utsläppt när det händer också. Men det här var inte en vanlig stel svensk, utan en invandrare från Afrika (han specificerade inte närmare), och där är folk tydligen mer öppna. Han "varnade" mig för att jag skulle få folk som försökte följa mig om jag åkte till Afrika.
Min erfarenhet säger för all del att det är vanligare att dom försöker sälja hasch till mig, men det var säkert bara i Agadir.
Och slutligen ska jag göra en trend av att fylla i något jag glömde i förra posten, och säga att natten är den enda civiliserade tiden att åka bil.
Idag har jag för tredje gången åkt bil med Klas på allmän väg. Sin vana trogen lurade han mig till något när jag var nyvaken, i det här fallet att jag skulle till proxxi. I princip för att peta på hans defekta Sun-burk, men hittils har vi inte kommit så långt med det. Dessutom är Klas inte här.
Klas är inte här för att han är väldigt förtjust i det här med att köra bil. Jag kom fram till detta då vägen från mig (på söder) till proxxi (på östermalm) visade sig passera bl.a. djurgården och UFSs kansi (i närheten av ropsten, uppfattade jag det som). Nu skjutsar han hem folk medans jag bloggar.
Det jag egentligen skulle skriva om är dock upplevelsen att åka i en bil som körs av Klas. Det är inte så att han är en dålig förare, eller inte i betydelsen att han har dålig kontroll över bilen iaf, det är bara det att det går lite fortare än jag tror dom flesta skulle kört på samma väg. Ett problem som blir mycket mindre på vägar med hastighetsbegränsningar förståss, men i en liten bil känns farten högre, och Klas bil är liten... Och ute på Djurgården mitt i natten kan hastighetsbegränsningar överskridas lite lätt..
Men nu kom Klas tillbaks, för jag är enormt effektiv på det här med att blogga. Så då avslutar jag med det jag glömde säga förra gången: När man vaknar och har dreglat blod på kudden, vilket hände både då jag drog ut tanden och igen nu när dom grävde under den, då känner man att civilisationen inte har kommit så långt ändå.
Som alla vet handlar livet om upplevelser, och igår fick jag den nya fräscha upplevelsen att bli sydd i munnen med tre stygn. Jag har aldrig blivit sydd i förut, om man inte räknar en nål genom fingret under syslöjden i skolan för många år sedan.
Det började för två månader sen med att min tandläkare försökte dra ut en av mina tänder. Det var en väldigt dålig tand (såklart), så en bit av roten blev kvar och gick inte att få bort utan att slipa bort en bit av käkbenet sa hon. Och sådant sysslar inte hon med, så det fick bli att boka tid hos en tandkirurg.
Och igår så var det dags. Det hela kändes hemskt seriöst, med sterila plast eller pappersbitar på allting, inklusive mig, lampan, borrens handtag osv. Själva ingreppet märktes inte så mycket egentligen, för jag var ordentligt bedövad. Men syendet har jag två observationer om: Dels att det är en underlig nål dom använder (en halvcirkel av metall som tillverkats med en tråd i ena ändan och en spets i den andra), och att det inte spänner det minsta i stygnen när bedövningen släppt, vilket jag hade väntat mig.
Däremot gör det ont. I halva munnen och ansiktet. Det är en väldigt annorlunda upplevelse mot när större delen av tanden togs bort. Även då hade jag givetvis ont, men det var där tanden suttit jag hade ont, inte i halva munnen. Och det var ett sår, det här upplever jag inte så, för det är ju igensytt och känns därför mer som ett blåmärke. Det är svårt att gapa, omöjligt att borsta tänderna, och den bakteriedödande lösningen jag sköljer munnen med smakar illa.
Dålig som jag är väntar jag nästan en vecka med att skriva om det, men i lördags firades att Iggy återigen blivit ännu äldre (vilket egentligen skedde i söndags). Så nu är vi inte lika gamla längre, igen. (Ålder räknas ju som alla vet med integer-variabler.)
Även i år fanns det sprutgrädde och oliver, men "Let's go, Mr Driver!" saknades, vilket såhär i efterhand känns lite underligt, även om man inte tänkte på det under festen.
Jag tänkte skriva att det hela kändes lite vuxnare i år, men sen tänkte jag på hur många vuxna som tycker om att bli redlöst berusade, och hur få (svenska) dylika som tycker om sprutgrädde och att säga "öhhh!" på det där sättet, så jag ska nog välja en annan formulering. Folk (Iggy) blev inte lika fulla i år.
Som dom mer inbitna läsarna av min blogg säkert märkte så har den varit nere. (Tillsammans med allt annat jag hostar på min fantastiska ADSL-uppkoppling, vilket något fler nog märkte.)
Jag skulle gärna säga att det var Telias fel, men det är lite oklart. Det är Telias fel om man tycker att Telia borde fortsatt vara ett monopol, men så som det ser ut idag är det omöjligt att veta vems fel det egentligen var.
Det som hände, så vitt jag kan räkna ut, var att någon servicetekniker från valfritt företag med tillgång till dom kopplingslådor som telefonnätet har i nästan varenda källare hade läst fel på vilken sladd han skulle klippa bort, och tog min lina istället. I två kopplingslådor. (En på hornsgatan och en i grannhuset, vilket lämnar bara den i det här huset orörd på vägen till telestationen.)
Två borttagna bitar sladd på under en meter ledde alltså till över två dygns nertid för mig. (Ungefär 14/8 10:00 till 16/8 15:30.) Jag funderar återigen på om det möjligen kan gå att skaffa två uppkopplingar till rimligt pris. Den jag har nu är ju dyr, för trots att dom sänkt hastigheten enormt följde såklart inte priset efter, så jag kan säkert få två linor för dom pengarna, men kan jag få det med fasta IPn och rimlig upphastighet? Och helst två olika tekniker också, men då det bara finns ADSL och Chello här blir det nog omöjligt. (Chello erbjuder inte fast IP. Och är inte billiga om man vill ha en rimlig hastighet heller.)
Insekter är fina djur, men ofta lite svåra att se ordentligt när dom flyger omkring. Därför valde jag ut en attraktiv växt vid vilken jag lurpassade med min kamera, och tänkte nu dela med mig av några av dom resulterande bilderna.
Det verkar som att det här med att åka tåg stimulerar min inre bloggare. Den här gången ska det handla om SJs "Internet ombord".
Eftersom mamma är en väldigt dekadent människa har hon en Macbook pro. Då den i kontrast till min dator har fungerande batteri (om än bedrövligt dåligt för att vara så ny) så var vi givetvis tvugna att prova den fina (trådlösa) internettjänsten som SJ erbjuder. Den är inte helt förvånande ganska dålig.
Steg ett i att använda den är att logga in på den. Enligt SJs instruktioner ska man "Öppna din webbläsare. SJ Internet ombord öppnas.", osv. Detta är naturligtis inte sant. Gissningsvis innehåller DHCP ett fält som kan tolkas som "startsida för bläddrare", vilket safari inte lyssnade på. Någon catchall oavsett vilken adress man skriver in fanns det iaf inte. Men jag skrev in IPt på DNS-servern jag fått i DHCP och blev där vidareskickad till rätt sida.
Nästa steg är att skriva in sin kod. En sådan har man inte om man inte åker första klass, så då får man börja med att köpa en. Det gick naturligtvis inte, men när vi klagade till konduktören fick vi en av henne gratis. (Vi vet inte om vi betalade för en på sidan, för det var efter att vi fyllt i alla uppgifter den dog.)
Sen var det då dags att prova själva surfandet. Det gör man självklart med ping. 9% packetloss, med min/avg/max/stddev = 169.714/814.674/11124.418/800.782 ms som tider. Verkligen fint. Att använda en bläddrare timear ut lite då och då, så sugandet är inte helt teoretiskt för gemene man heller.
Det här med att editera den här texten över denna superuppkoppling får mig förresten verkligen att uppskatta vims kommandomodell. (Jag råkade skriva "hopn" istället för "hon" en bit upp, och när jag såg det kunde jag trycka "[esc]?pn[enter]xA", och därmed ha rättat det och sedan fortsätta skriva där jag var. Det kändes fint.)
Efter att ha skrivit allt det här är jag enormt varm om benen (jävla "moderna" datorer), så jag slutar nu.
Såhär lagom till att jag åker till landet (vilket förra året ledde till en hel del bloggande) tror jag att jag officiellt ska ge upp att skriva om vissa saker.
Jag kommer inte skriva om stora Klasdagen, alltså när en hög proxxianer 2006-05-06 åkte längst ut på Roslagsbanan för att se att ja, Klas är en bonde.
Jag kommer inte heller skriva om min födelsedagsvandring, alltså när jag, Adam och Jonas gick ute i naturen och blev myggbitna på min födelsedag. (Det var inte planeringsmässigt relaterat till att jag fyllde år, kanske ska tilläggas.)
Antagligen finns det ganska mycket jag tänkt skriva om som jag nu inte ens kommer ihåg, men som också bör ses som övergivet. (Men inte texten om interlace såklart, den är bara lite lätt försenad!)
Varje gång jag går förbi en bit uppgrävd gata ställer jag mig själv samma fråga: Luktar Stockholms mark bajs? Eller är alla gatuarbeten jag någonsin gått förbi sådanna som lagar spruckna avloppsrör?
Jag vet att gamla stan är byggd på sopor, men större delen av stockholm har faktiskt berg under sig. Då jag har mycket svårt att tro att allt som kan gå fel under gator är avloppsrelaterat, blir jag tyvärr tvungen att dra slutsatsen att ja, Stockholms mark luktar faktiskt bajs.
Ibland tänker jag för mycket.
Sådärja, idag har jag lyckats uppgradera brandväggen!
Jag bytte datorn mot en Compaq som tyvärr inte bootar utan tangentbord, och bara har tre PCI-platser, men som iaf fungerar ordentligt, och som en extra bonus har en 686-processor (en PII/266 för att vara exakt).
Under omflyttandet lyckades antingen två stycken nätverkskort (3c509) ruttna, eller så fungerar inte ISA-platserna i den här datorn. Detta märkte jag förståss inte förens jag hade ställt den på plats, så den har nu två nätverkskort mindre än det var meningen, men lyckligtvis är det ju inte så hemskt viktigt att den har mer än tre. (Internt, externt och BOB.)
Så nu är det kanske dags att avslöja varför jag behöver en 686-processor i min brandvägg. Det är förståss för att jag har blivit helt galen, och därför som ett steg i mitt avvecklande av bigtower tänkte lägga den på samma fysiska maskin som brandväggen. Och detta kräver ju, om jag inte ska köra dom under samma kärna (vilket jag naturligtvis inte ska) att jag kan göra virtuella maskiner på datorn. Vilket tydligen kräver en 686-processor, även om jag inte vet om detta har en teknisk anledning, eller är bara för att jävlas.
Så snart ska jag nog lyckas skriva om den på vissa sätt fantastiska produkten VMware Server, som jag använder för detta.
När jag ändå uppgraderade brandväggen och jag också konfigurerat den att använda HFSC för att ge (tids)prioritet åt ssh (och lite andra regler när jag ändå höll på), så kanske folk slutar klaga på min uppkopplings dålighet när dom är inloggade på BOB.
Om du vill kan du titta på hela bloggen, kanske direkt från föregående text.