Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Och om du vill tillbaks till huvudsidan ska det nog också gå för sig.
Länge har jag skjutit upp att skriva om interlace. Längre ska det bli. Idag tänkte jag istället skriva om något lite mer lättsinnigt, som slutförvaringen av kärnreaktorers härligt radioaktiva avfall.
Här sitter jag i skenet från en lågenergilampa och tittar på en jämförelsevis strömsnål platt skärm. Och ändå gör jag av med massor med el. Att vi skulle sluta göra detta verkar inte ligga i den överskådliga framtiden.
Men el kommer faktiskt inte genom magi från urtag i väggen, den måste genereras på något sätt. Det typiska sättet i dagsläget är genom att snurra på generatorer. Det kan göras genom att låta vinden blåsa på en propeller, eller vatten som ändå tänkte rinna neråt driva en turbin när det ändå är i farten, men större delen (globalt) tror jag genereras genom att vatten kokas, och ångan driver turbiner.
I USA tror dom på att göra detta genom att bränna kol. I Sverige verkar vi inte tro på att göra det alls, men gör det tills vidare genom att låta radioaktiva ämnen slå sönder varandra. Kärnkraft alltså.
När dessa ämnen slagit sönder varandra en stund duger dom inte till att koka vatten med längre, men är fortfarande väldigt radioaktiva, och kan därför inte bara slängas hur som helst. Dom tänker dessutom fortsätta vara radioaktiva i tusentals år. Det underbara konceptet "slutförvaring" blir här relevant. Den vanliga lösningen här i sverige är att gräva ner avfallet djupt i vårt urberg. Dom flesta ser nog inte detta som en bra lösning, och ger det som ett argument mot kärnkraft.
Det andra argumentet mot brukar vara att själva reaktorerna är farliga. Detta är säkert sant, särskillt när dom inte sköts ordentligt, men jag tror att om vi inte varit dumma nog att förbjuda forskning inom området skulle dom ganska snart kunna vara riktigt säkra. Och förutom det radioaktiva avfallet är kärnkraft ett mycket miljövänligt alternativ. Och billigt också.
Så, slutförvaring. Hur man än gjuter in avfallet kommer det sannolikt komma ut till slut. Lösningen är både enkel och uppenbar: Förvara det inte på jorden. Vi har sedan långt innan jag föddes klarat att skjuta upp saker i rymden, och solen är en finfin förvaringsplats för den här typen av avfall.
Det finns förståss lite besvärliga praktiska detaljer. Inte minst det att rymdfarkoster har en tråkig tendens att explodera nånstans i atmosfären. En extremt dålig plats för vårt kärnavfall. Men detta är inte ett problem, för kärnavfallet är nämligen inte i sig intressant, och behöver därför inte behandlas så snällt som det vi normalt skjuter upp. En rejäl kanon duger bra.
Avfallet gjuts in lämpliga kulor, och acceleras sedan magnetiskt till lämplig hastighet. (Då jag skriver allt detta utan att googla en enda gång blir det inga siffror.) Kulornas skal bör således vara magnetiskt, och tjockt nog att inte helt försvinna innan atmosfären lämnats. Detta låter för mig som mycket små problem. En dylik kanon vore säkert dyr att bygga, men vi behöver nog bara en per kontinent eller så.
Det enda egentliga problemet tycks för mig vara politisk motvilja mot denna utmärkta energikälla. Synd att jag inte skulle stå ut som politiker...
| Föregående | Nästa |