Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Och om du vill tillbaks till huvudsidan ska det nog också gå för sig.
Klas har använt min mobil för att fjärrstyra mig ut till bortre Långtbortistan igen. Naturligtvis kommer jag inte hemåt i rimlig tid. Och det medför vissa bonus-upplevelser. Medans jag sitter och väntar på tunnelbanan (efter att ha kommit en del av vägen in alltså, klart det inte går tunnelbana dit ut) så delar jag perrongen med några fulla ungdomar. Dom sitter och skriker åt varandra på ett mysigt sätt, och jag läser i en bok.
Efter en stund hör jag ett vått ljud. En av ungdomarna spyr. Han stapplar mot perrongens kant. En lite svängande väg, men fram kommer både han och en kompis som kan hålla i honom medans han spyr mer ner på spåret. När han är klar skrattar dom och dunkar varandra i ryggen. Och början förflytta sig mot mig. Underbart.
Lyckligtvis är det inte jättemycket folk, och dom väljer att vilja ha en bänk för sig själva, och går därför förbi mig. Dom luktar bara lite spya.
Strax därefter kommer en ny grupp fulla ungdomar ner. Jag läser naturligtvis min bok igen, men blir distraherad av klafs, svordom, klafs, dunk. Jodå, en av dom har halkat i spyan. Den går hela vägen mellan bänken och perrongkanten, så visst är den svår att missa så, men man kan tycka att det borde gå att kliva över den. För någon som är nykter alltså.
När tåget kommit lyckas jag trots tågets moderna brist på vagnar undvika båda dessa fulla ungdomsgäng. Och får ett tredje på nästa station ändå.
| Föregående | Nästa |