Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Ahh, te. Varmt och gott. Fast numera är det inte så varmt. Jag menar inte för att jag låtit det stå och kallna. Eller jo, det har jag såklart gjort, men det var kallt redan innan jag gjorde det. För att jag hällde kallvatten i det.
Grejen är att jag har gjort så länge. Jag har inte ändrat hur jag gör mitt te, jag häller samma mängd kallvatten i det som jag gjort i många år. Men numera, sedan några veckor, blir resultatet väldigt ljummet. Än så länge har jag inte lärt mig att justera processen, så jag stoppar det i mikron i 30 sekunder efter att jag gjort klart mitt för kalla te. Det är en fullt fungerande lösning, om än lite fånig.
Men hur har det gått till? Jag kan se tre möjligheter:
Kallvattnet varierar visserligen lite över året, men det är inte mycket.
Varmvattnet varierar med lufttrycket, men skulle vi verkligen haft ett idiotmassivt lågtryck i några veckor nu?
Så svaret är att jag blivit mindre värmekänslig? Oroande.
Det händer inte ofta, men ibland när jag köper hårdvara blir jag inte besviken. Iaf inte dom första dagarna, så jag tar och bloggar om det innan det är för sent.
Jag köpte en ny switch. En ZyXEL GS1900-24, så alltså är det fortfarande billig skit. Varför ändra på ett vinnande koncept? Men den är helt otroligt mycket bättre än TP-LINKen visar det sig. (Jag gjorde lite läsande innan jag köpte en till billig switch, men det gjorde jag faktiskt innan jag köpte TP-LINKen också.)
Så, på vilka sätt är den bättre?
Så jag är alltså faktiskt nöjd. (Än så länge.)
Det gäller hårdvara. Eller kanske mjukvara förresten. Gränsen är lite otydlig.
Jag har köpt en switch. En TP-LINK TL-SG1024DE. Det är inte en dyr switch, och det enda sättet att göra inställningar på den är genom ett inte helt superbt webgränssnitt. Alltså är jag redan från början skitnöjd.
Nå, dåliga inställningsgränssnitt är jag ju van vid. Och jag hade inte tänkt ställa om saker så ofta, så jag prioriterade inte detta när jag valde att köpa billig skit. Men man blir ständigt förvånad över hur allt alltid misslyckas. Jag tänkte att jag skulle ha några olika VLAN, och några portar där mer eller mindre alla VLAN kom ut taggade. Något man skulle kunna tro att switchen stödjer om man t.ex. läser dess manual, eller någon annan bra källa till felaktig information.
Eller felaktig och felaktig, det som står i manualen är nog sant, strikt sett. Men här kommer besvikelsen: Alla portar kan alltid skicka trafik till alla andra portar. Det är ganska lätt att tro att det inte är så om man låter bli att testa, men jag är ju idiot, så jag testar. Och skickar man ett paket med VLAN-ID X så kommer det ut på alla portar som är med i VLAN X, oavsett hur den port man skickar det till är konfad. (Minus att det naturligtvis ofta inte kommer ut eftersom det här är en switch och inte en hub, men det är ju lätt fixat för den som faktiskt vill få ut sin trafik.)
Och för att göra allt ännu lite bättre: Alla portar är alltid med i VLAN 1. Det går inte att ändra på. (Dom behöver inte ha det som det VLAN otaggad trafik på porten kommer till såklart.)
Och så super-bonusen: Alla VLAN kan komma åt switchens säkert jättesäkra webgränssnitt. Otaggat. Helt enkelt alltid och utan att försöka på något extra sätt.
Suck.
Det regnar.
Jag äter kebabapizza med pommes på.
Det gick just förbi en ung man iklädd trollface-tshirt.
Det blir svårt att förneka att jag är i Småland.
Jag besökte nyligen det utmärkta vävsätet motherfuckingwebsite.com. Det har ganska stora likheter med min blogg i sin designfilosofi. Jag besökte även bettermotherfuckingwebsite.com, som har lite mer åsikter om hur det ska se ut.
Dessa två sidor skiljer sig mindre för mig än för dom flesta. Och det påminde mig tyvärr om att jag är mycket nära ensam om att faktiskt ställa in hur jag vill att sidor ska se ut i min vävbläddrare. Så jag tänkte börja påtvinga er alla mina åsikter (istället för dom ni låter er påtvingas från Google eller liknande). (Läsare med osedvanligt gott minne kan erinra sig detta gamla blogginlägg.)
Såhär skulle min blogg se ut om jag inte ändrade inställningarna i min bläddrare:
Och såhär ser den faktiskt ut:
Jag faller nu för trycket och lägger ett kaskaderande stillakan här på bloggen, så att även alla andra får något som förhoppningsvis liknar den andra bilden.
Men det var inte det jag skulle prata om.
Jag skulle prata om textstorlek och sidbrädd. Dels så har jag efter mycket velande valt att inte lägga in någon breddbegränsning när jag gör dessa annars så övergripande förändringar, för jag tycker faktiskt att du kan göra ditt fönster smalare om du inte gillar hur bred sidan är, och sedan tänkte jag säga några väl valda ord om hur en modern handhållen enhet hanterar vävsidor som inte speciellt anpassar sig till dylika.
<meta name="viewport" content="width=device-width, initial-scale=1">
Det där måste man spy ur sig i sidhuvudet, för annars är det tydligen meningen att sidan ska bli helt oanvändbar. Texten blir så liten att det är löjligt, och om man förstorar den så blir sidan bredare än skärmen. Helt otroligt. (Som ni kanske märker använder inte jag min telefon så mycket som vävbläddrare.) Jag tar dom där välvalda orden nu: Jävla idioter.
DilOS är ett Solaris-derivat med flera på pappret lockande egenskaper. Precis som med alla andra Solaris-derivat borde jag egentligen skriva att det är Illumos-baserat, men risken känns överhängande att bara den redan intresserade har hört talas om Illumos.
Nå, DilOS är alltså en slags Solaris. Det betyder att det har fungerande ZFS, vilket alla som läser den här bloggen borde veta är något jag gillar. Sen har det också stöd för att vara Xen dom0, vilket andra någorlunda moderna Solaris-derivat inte verkar tro på att vara längre. Och dessutom använder det samma pakethanteringsverktyg som Debian. Hur skulle det kunna vara dåligt?
På nästan alla sätt visar det sig. Såklart. När jag ursprungligen testade det var det absolut enda sättet att lyckas installera det att ha det på en snurrande plastbit. Läsare för dylika är inte något jag typiskt har i mina datorer. Inget problem vid dom allra första testerna, då jag körde under VirtualBox. Men på riktig hårdvara var det klart opraktiskt. (En USB-inkopplad CD fungerade inte, även om jag ska erkänna att jag senare fick det att fungera med en annan sådan enhet.) Men för närmare två veckor sedan nu kom det en version som kan installeras från en USB-sticka. Framtiden, redan 2014!
Nå, installerar OSet gör man ju inte så ofta, det är väl inte så farligt om den proceduren suger lite. Eller mer än lite om man verkligen vill ha in det på en maskin utan CD, för ett annat litet problem ökar på svårigheterna här: Så som är typiskt för Solaris-derivat gillar den inte alls om hårdvaran ändrar sig (PCI-IDt på SATA-kontrollern t.ex.). På alla andra Solaris-derivat bootar man i räddningsläget (som har ett minimalt system i en ramdisk) och kör hårdvaru-magi-scriptet. I DilOS fungerar tyvärr inte räddningsläget (på någon hårdvara, vad jag kan märka). Tur att USB-installationen (inklusive ett fungerande (eller iaf bootbart) räddningsläge) finns numera.
Och sen var det det här med paket-hanteringen. Jag råkade köra
apt-get update && apt-get upgrade. Vilket ju är en utmärkt sak
att köra på en normal Debian. Men inte på DilOS alltså. Den försökte
uppgradera libc, vilket misslyckas (för Solaris låter dig inte ersätta
libc-filen). Tyvärr misslyckas den på ett sätt som raderar allt den kommer
åt ur paketet som misslyckades. Tror jag. Systemet bootade iaf inte
efteråt.
Den korrekta hanteringen är att göra dina uppgraderingar i en icke-körande bootmiljö. Tyvärr gjorde jag det där uppgraderingsförsöket precis när jag installerat, så jag hade ingen tidigare bootmiljö att gå tillbaks till och fick installera om maskinen. Annars är en tidigare bootmiljö ett helt okej alternativ till fungerande räddningsläge så länge du är kvar på samma hårdvara och har sett till att skapa en extra bootmiljö.
Och apropå bootmiljö så gjorde jag misstaget att installera på speglade diskar. Detta är nämligen något installationsprogrammet har stöd för. Det är bara bäst att inte använda det stödet, för då kan man inte skapa nya bootmiljöer. Att däremot lägga till en disk att spegla systemet på efter installationen fungerar smärtfritt. Så där blev jag tvungen att installera om igen.
Men lite lidande får man tåla. Jag vill verkligen gärna ha en Xen dom0 med välfungerande ZFS. Så jag biter ihop och försöker köra DilOS ändå. Jag installerar Xen (eller xVM som det naturligtvis heter i det här fallet) och tänker optimistiskt att den här biten säkert fungerar perfekt!
Tyvärr fanns det några små skönhetsfläckar även här.
Mitt första problem är att nätverket (för hela maskinen) dör när jag startar en
domän. Det är faktiskt ett helt fatalt problem, som det är svårt att gå vidare
från. Riktigt varför detta händer vet jag inte, men det går faktiskt att komma
runt: Rör inte nätverkskortet i dom0, och ge det till exakt en domU. Denna kan
sedan vara brandvägg för både dom0 och andra domU. (Skapa virtuella
nätverkskort för denna kommunikation med dladm create-etherstub
xenswitchN, och kör även dladm set-linkprop -p mtu=1500
xenswitchN om du gillar att det fungerar.)
Tyvärr menar jag inte PCI passthrough när jag säger att jag ger
nätverkskortet till en domU, om detta stöds under DilOS så saknas all
dokumentation som skulle låta mig faktiskt använda det. Men att bara köra
ut den som vif = ["bridge=bge0 ... fungerar iaf fint så länge
inget annat redan rört nätverkskortet (eller senare rör nätverkskortet).
När jag senare satte i ett till nätverkskort i datorn kunde jag också konstatera att detta problem inte drabbar det nätverkskortet (rge0). Vilket ju är både bra och förvirrande.
Och sen ville jag få mina domäner att starta automatiskt vid boot. Detta
görs med xm new konfigfil, och så oroar man sig inte över var
informationen lagras (för det är bäst så under Solaris). Bara ett enda
litet problem: xm new fungerar inte. xm create
fungerar fint, så jag kan skapa domäner bäst jag vill, men dom försvinner
vid omstart. Lyckligtvis är problemet trivialt: Tydligen används en annan
XML-parser (PyXML) vid new än vid andra xm-kommandon. Denna finns inte
paketerad för DilOS, men jag kan installera den för hand, inga problem.
Och sen vore det fint om domänerna fungerade ordentligt också, det vore det. Men nej. I NetBSD (som är det jag vill köra) får jag oroväckande meddelanden i stil med
xbd0: WARNING: cache flush not supported by backend
vilket betyder att jag ska oroa mig över vad som händer med min data om strömmen går.
Kör jag däremot Debian (med dess vanliga Linux-kernel) får jag inga liknande klagomål. Däremot ser jag något relaterat och ganska förvånande i min dom0 när Linux använder disken:
WARNING: non-BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE is seen from domain 5 with zero length data buffer!
Va? Var det inte just den operationen NetBSD klagade på att den inte fanns? Och vad är det Linux skickar som inte är FLUSH_DISKCACHE men som Linux nog tror är det?
Dags att gräva i sourcen. Jag gör det på NetBSD-sidan, för den är lättast
för mig att förstå mig på. Jag tittar i
sys/arch/xen/xen/xbd_xenbus.c och hittar i funktionen
xbd_connect att den läser ut
<disk>feature-flush-cache ur xenstore, och bara om den
finns och inte är 0 kommer den skicka BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE.
Givetvis finns den inte. Med viss svårighet lyckas jag lista saker i min xenstore och titta efter vad som faktiskt finns där. (Jag tittar i dom python-script xen själv använder, men när jag försöker göra samma saker fungerar det inte. Det visar sig att dom inte fungerar med systemets standardpython, man måste köra /usr/bin/amd64/isapython2.7 istället.)
Så jag listar alltså vad som finns under
/local/domain/0/backend/vbd/1/51712 i xenstore. Där finns
mycket riktigt ingen feature-flush-cache, men där finns
feature-barrier. Jag testar att läsa ut den på NetBSD-sidan.
Jodå, den syns även där och är 1.
I sys/arch/xen/include/xen-public/io/blkif.h så finns det inte
bara BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE utan även
BLKIF_OP_WRITE_BARRIER. Jag testar att läsa
feature-barrier och skicka BLKIF_OP_WRITE_BARRIER
istället. Det ger absolut intryck av att fungera, fsync blir
mycket långsammare. Och jag får samma meddelanden i dom0 som jag fick från
Linux.
Men dom0 verkar ju faktiskt tro att den stödjer
BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE, eller hur? Lösningen är nog att
lyckas få in detta i xenstore istället. Så hur skriver man till den? Varför
finns inte feature-flush-cache redan där? Jag ändrar på
/usr/lib/xen/scripts/vbd-default:
--- vbd-default.orig Tue Apr 22 00:47:29 2014
+++ vbd-default Sun May 11 14:06:58 2014
@@ -55,6 +55,10 @@
exit 1
fi
+ if [ "${type}" = "phy" ]; then
+ xenstore-write ${path}/feature-flush-cache 1
+ fi
+
do_permissions "${file}" "${mode}"
vbd_connect
;;
Och nu kan jag använda en omodifierad NetBSD-kernel utan att den klagar, och cache-flushning verkar faktiskt fungera också.
Inspirerad av att det där scriptet tydligen har tillgång till ett
xenstore-write-kommando hittar jag
/usr/lib/xen/bin/amd64/xenstore-ls som är klart praktiskare än
python-modulen. Använd den om du själv vill titta i xenstore.
Snart vågar jag nog köra något på riktigt på den här maskinen. Alldeles jättesnart, så fort jag kan lura mig själv att det inte finns fler idiotiska problem med den.
Jag fick ett brev från Bredbandsbolaget för att tag sen:
På Bredbandsbolaget arbetar vi kontinuerligt med att förbättra våra tjänster och vårt nät. Under vintern kommer vi att göra ett arbete i din telestation. För att detta ska vara möjligt behöver vi göra en förändring av ditt bredband under tiden arbetet pågår. Din anslutningstyp kommer därför att ändras från fast IP till dynamisk IP (DHCP) 2014-04-04. Den IP-adress som påverkas är 83.227.225.8.
För dig innebär det att du tilldelas en IP-adress automatiskt när du ansluter till internet. Du behöver därför göra vissa inställningar på din dator efter den 2014-04-04. På bredbandsbolaget.se finner du en enkel guide som förklarar hur du ska göra. Tips! Spara ner guiden redan idag. Du kan även se en förkortad version av instruktionerna på nästa sida.
När du ändrat inställningarna på din dator behöver du aktivera din tjänst på nytt. Det gör du genom att öppna en webbläsare där du möts av Bredbandsbolagets aktiveringssida.
Om du har ett behov av fast IP kan du beställa det efter den 2014-04-10 på vår hemsida. Logga in i Box och beställ fast IP under Mina tjänster/Bredband.
Med vänlig hälsning
Bredbandsbolaget
Kundservice
På den nämnda nästa sidan finns det instruktioner om hur man ställer in DHCP under några OS, inget mer.
Finns det i denna text något som antyder att jag måste kontakta deras kundtjänst innan det datumet? Jag är nästan säker på att det inte gör det. Men det är naturligtvis inte sant, dom har utelämnat något som borde sett ut ungefär såhär:
För att aktivera din tjänst behöver du det användarnamn och lösenord vi valt åt ditt konto. På sidan kommer det stå att det är dom uppgifter du fick i det brev vi skickade dig när du skaffade din tjänst, men det är en lögn. Du måste ringa kundtjänst och få nya uppgifter. Kundtjänst kommer att ha stängt när vi stänger av dig på grund av den här ändringen. Så ring kundtjänst redan idag, annars blir du utan bredband för att vi inte kunde skicka med dom uppgifterna i det här brevet.
Så jag har inte haft något internet i en dryg timme nu. Tur att jag har en mobiltelefon jag kan använda för att klagblogga iaf. (Klart det inte räknas som att ha internet, mitt internet suger mer än tillräckligt redan i normalfallet.)
Ska vi förresten slå vad om att vad det än för något ospecificerat förbättringsarbete dom utför så kommer det inte på något sätt att förbättra min uppkoppling?
SSH är fantastiskt, jag använder det varje dag, och det kan göra nästan allt. Men varför är OpenSSH (den enda relevanta implementation) så aktivt ohjälpsamt?
Låt oss säga att jag har en dator jag SSH:ar till ibland. Den finns i min known_hosts, typ såhär:
example.org ssh-rsa AAAA....
När jag SSH:ar till den verifierar SSH att nyckeln stämmer. Den stämmer, allt är bra, och SSH säger inget om saken. Strålande. Precis som det ska vara. Men tänk om framtiden kommit sen jag senast SSH:ade till den datorn, och SSH nu tycker att det ska vara en ECDSA-nyckel istället. Hur blir det då?
Jo, om det bara är antingen servern eller klienten som tycker det blir det precis som förut såklart. Men om båda tycker det? Ja då blir det precis som om jag aldrig haft någon kontakt med datorn förut.
The authenticity of host 'example.org (0.0.0.0)' can't be established.
ECDSA key fingerprint is aa:...
Hade det verkligen varit för mycket begärt att den talade om ifall RSA-nyckeln matchade? Jag är helt övertygad om att detta har en inverkan på hur mycket jag vill lita på den där nyckeln.
Så säg att jag är noggrann, och bestämmer mig för att ta reda på att nyckeln stämmer. Något SSH-utvecklarna absolut påstår sig vara för att man gör.
Så, in och gräva i "man ssh". Efter alldeles för mycket letande så hittar jag "ssh -o HostKeyAlgorithms=ssh-rsa" (det står bara nästan). Jag kan nu logga in på datorn jag ville till med någorlunda säkerhet. Men jag ville ju ha ECDSA-nyckeln sparad, det finns säkert någon utmärkt anledning till att SSH numera föredrar den nyckeln.
Nå, det är väl bara att kopiera in den i min known_hosts? För all del, jag kan göra så, men som användarinterface suger det. Särskillt eftersom mer exakt vad SSH vill skriva före nyckeln är så icke-uppenbart (varierande alltså) och det dessutom varierar det var nyckeln är sparad. Och om jag vill ha known_hosts hashad så duger det inte ens nästan.
Nä, jag får försöka ta reda på nyckelns fingeravtryck. I verkligheten gör jag det med "ssh localhost", för det går att komma ihåg, men det har flera problem. (T.ex. kanske datorn redan vet sin egen nyckel, eller så vill dess lokala SSH använda en annan nyckel än den jag vill ha reda på.)
Så då gäller det att komma ihåg hur man får ut fingeravtrycket ur en nyckelfil (och för den delen var nyckelfilen ligger, vilket som sagt varierar). Jag blir tvungen att googla på det varje gång.
ssh-keygen -l -f /etc/ssh/ssh_host_ecdsa_key.pub
Såklart. (Och ja, googla. Man hittar inget om det i "man ssh".)
Det finns mer saker jag vill klaga på, men det här är långt nog, så vi tar det i kortform:
Tveklöst har jag glömt minst en sak jag stör mig relativt ofta på.
Som dom flesta nog vet är jag inte någon stor fantast av mat. Från detta följer det relativt naturligt att jag inte heller tycker det är välinvesterad tid att laga komplicerad mat. Men det är inte riktigt samma sak som att jag vill leva på snabbnudlar.
Det är nämligen min personliga tidsinvestering jag bryr mig om, inte hur länge maten står och sköter sig själv. Så idag tänkte jag dela med mig av ett recept för lata människor som klarar att vänta på sin mat. Det blir broccoligratäng.
Gratängen på bilden är extremt enkel, och jag rekommenderar den inte riktigt, men såhär gjorde jag iaf:
Det blev okej. Absolut inte otäckt. Men det kan lätt göras bättre:
Det är fortfarande enkelt, särskilt om man skippar tomaten (som är opraktiskt blöt att skiva och som jag dessutom aldrig köper några).
Makaronerna förenar sig spännande med ägget och det hela blir faktiskt riktigt trevligt. För extra trevnad rekommenderar jag bacon, precis som till all annan mat. Sätt pannan på låg värme så kan du lägga i baconen samtidigt som du ställer in gratängen, och sedan glömma alltihop i 40 minuter, så är det klart samtidigt.
Jag var nyligen i Karlskrona. Där såg det ut typ såhär:
Inte för att jag märkte det, jag satt inne och programmerade. Där såg det istället ut typ såhär:
Notera den utmärkt portabla datorn (nere till vänster). Notera även gärna att jag inte har den dåliga smaken att äga den där skärmen, den lånade jag.
Sen när jag kom hem därifrån konstaterade jag att jag glömt låsa min ytterdörr. Lite senare upptäckte jag att även min andra ytterdörr (klart jag har två) var olåst. Så jag undrade varför någon gått genom min lägenhet och lämnat den olåst efter sig, det verkade ju ociviliserat tyckte jag. Det var ganska sent, så jag tänkte att jag frågar värden imorgon.
Men det behövdes inte, för på morgonen upptäckte jag även ett uppbrutet fönster. Möjligheterna att förneka att jag haft inbrott kändes vid det här laget ganska små. Men jag har fortfarande (efter en vecka) inte upptäckt något som är stulet.
Alla som använt en unix ett tag har nog upptäckt att shellscript börjar med "#!/bin/sh" eller liknande. Förhoppningsvis har dom t.o.m. upptäckt script som börjar med "#!/usr/bin/env nånting", och vet varför. Detta är en fantastiskt smidig mekanism, även om env-versionen gärna hade fått vara bara "#!nånting" (vilket i själva verket betyder "kör nånting i lådan användaren står i", vilket är jävligt värdelöst).
Så vad klagar jag på nu då? Jo, tänk om jag vill ge ett argument (utom filnamnet som implicit ges av denna mekanism) till det jag kör? "perl -w" t.ex.? Jo det går naturligtvis bra, jag skriver bara "#!/usr/bin/perl -w" och det funkar finfint. Men justdetja, "#!/usr/bin/env perl -w" menar jag ju, för jag vill inte vara beroende av var perl ligger.
Och nu har unix i sin sedvanliga vishet valt att inte göra det man hade kunnat tro, önska och vänta sig. Den kör nu env med två argument: "perl -w" och filnamnet. Det finns inget kommando "perl -w" i min PATH, och det hela misslyckas.
Fast nu ljuger jag lite. Unix är lite sämre än så faktiskt. Det här att jag ens kunde ge argument när jag vet hela sökvägen är inte heller portabelt. Och om man av någon anledning skulle vilja ha mellanslag i argumenten är, givetvis, detta inte heller portabelt ens mellan dom system som tillåter argument.
Alla varianterna finns:
Så ett argument utan mellanslag är det man faktiskt kan räkna med.
Tur att unix tillhandahåller en massa annat gött man kan komma runt skit med.
#!/bin/sh exec perl -w <<__EOF__ print "Fantastiskt\n"; __EOF__
Vilken lösning! Om jag nu inte vill att programmet ska kunna läsa från stdin, för då skiter det sig igen. (Lösningen på det får den intresserade läsaren gissa själv.)
Nu är jag i Småland igen. Precis som förra året. Men i år är jag inte en kiosk iaf.
Det började med att vi åkte till ingenstans. Sen åkte vi ut till utanför ingenstans för att hämta ett stort lass flugor. Där såg det ut ungefär såhär:
Det var i stort sett en bra plats, om man inte kräver någon civilisation och gillar flugor. När vi samlat in ortens alla flugor i huset vi besökte samt vår bil åkte vi vidare mot nånstans utanför en liten skitort i Småland. På vägen samlade vi på oss en fågel också.
Och nu sitter jag alltså här i Småland, helt utan att ha drabbats av dom där översvämningarna jag hört talas om, och försöker blogga. Men inte ens en burk Powerking ger mig kraften att skriva en bra avslutning på det här.
Så jag avslutar med en bild på hur bra lödningarna i en trafo här är.
Som jag hoppas att ingen lyckats missa så uppdaterar jag inte min blogg sådär hemskt ofta. Det är naturligtvis på många sätt fördelaktigt, både för mig och er, men jag vet att det finns dom som hoppas på mer. Och jag är för fåfänga förhoppningar, så det är bra det också.
Men.
Det visar sig att jag faktiskt laddar upp bilder till mitt flickr-konto ibland. Så jag tänkte ge alla som känner intresse av mina bilder möjligheten att veta detta.
Uppdatering 22:15: Min RSS fick tydligen inte med länkar. Ingen aning om hur jag tänkte när jag gjorde så. Men nu är detta iaf ändrat.
Jag har ont i knäet. Visst, det är väl sånt som händer, alla har säkert haft ont i knäet nån gång. Men när jag säger att jag har ont i knäet, då menar jag inte att det gör ont i mitt knä, som man kanske skulle ha trott. Jag kan stå på benet. Jag kan böja knäet. Benet går alldeles utmärkt att använda på alla sätt ett ben ska användas.
Problemet är om något rör vid knäet. Alltså om något utövar ett yttre tryck. Något ganska obetydligt, som t.ex. ett par byxor. Inte som ett blåmärke eller så, men jag saknar tyvärr terminologi för att riktigt beskriva skillnaden.
Byxor är för all del ganska okej, jag tänker inte så mkt på det om det är lösa byxor. Lite för lite faktiskt, så jag kanske råkar röra vid något annat med knäet. Ett golv t.ex., så som man egentligen kanske inte ska använda knän, men gärna gör. Då gör det minsann ont så jag inte riskerar att glömma det, utan snarare riskerar att glömma att andas, eller iaf att det är en bra sak att andas.
Dessutom har jag ont i halsen, men det är nog orelaterat.
Jag åker ganska ofta tåg, oftast X2000. Det går snabbast så, och det inbillar jag mig är bra. Men varje gång jag ändå åker med Veolia Transport är det en upplevelse. Bara en enda gång har jag varit med om att vagnen jag ska sitta i är av den modell dom trodde när biljetterna såldes, dvs att alla sätesnumrena faktiskt finns i vagnen.
Och det kan ju leda till att jag t.ex. sitter i en roterbar röd fåtölj istället för en normal tågstol, vilket ju knappast kan klassas som ett nerköp. Även om det ibland kan vara svårt att hitta sin vagn alls, då dom inte riktigt tror på att sätta vagnarna i ordning, och ibland har fel nummer på dörrarna. (Idag hade vi t.ex. vagnordningen 7 8 9 11 10 13 12, fast både 12 och 13 var numrerade 12. Jag åkte givetvis i vagn 12 (efter att först ha gått ombord i vagn 13), och mitt platsnummer fanns, men var en fönsterplats trots att biljetten trodde det var gång.)
En annan bra sak med Veolia är att dom inte som SJ försöker få in maximalt med säten i tågen, utan här hade dom en hel vagn helt utan normalt innehåll. Dom kallade det "panoramavagn", och den innehöll små bord med stolar runt, lite som på ett café, och väldigt mycket fönster (även i taket). Jag blev så tagen att jag bara gick igenom den två gånger, jag vågade inte stanna.
Om du vill kan du titta på hela bloggen, kanske direkt från föregående text. Jag kan även erbjuda ett index till intresserade.