Om du vill skicka mig elektronisk post så går det bra.
Ahh, te. Varmt och gott. Fast numera är det inte så varmt. Jag menar inte för att jag låtit det stå och kallna. Eller jo, det har jag såklart gjort, men det var kallt redan innan jag gjorde det. För att jag hällde kallvatten i det.
Grejen är att jag har gjort så länge. Jag har inte ändrat hur jag gör mitt te, jag häller samma mängd kallvatten i det som jag gjort i många år. Men numera, sedan några veckor, blir resultatet väldigt ljummet. Än så länge har jag inte lärt mig att justera processen, så jag stoppar det i mikron i 30 sekunder efter att jag gjort klart mitt för kalla te. Det är en fullt fungerande lösning, om än lite fånig.
Men hur har det gått till? Jag kan se tre möjligheter:
Kallvattnet varierar visserligen lite över året, men det är inte mycket.
Varmvattnet varierar med lufttrycket, men skulle vi verkligen haft ett idiotmassivt lågtryck i några veckor nu?
Så svaret är att jag blivit mindre värmekänslig? Oroande.
Det händer inte ofta, men ibland när jag köper hårdvara blir jag inte besviken. Iaf inte dom första dagarna, så jag tar och bloggar om det innan det är för sent.
Jag köpte en ny switch. En ZyXEL GS1900-24, så alltså är det fortfarande billig skit. Varför ändra på ett vinnande koncept? Men den är helt otroligt mycket bättre än TP-LINKen visar det sig. (Jag gjorde lite läsande innan jag köpte en till billig switch, men det gjorde jag faktiskt innan jag köpte TP-LINKen också.)
Så, på vilka sätt är den bättre?
Så jag är alltså faktiskt nöjd. (Än så länge.)
Det gäller hårdvara. Eller kanske mjukvara förresten. Gränsen är lite otydlig.
Jag har köpt en switch. En TP-LINK TL-SG1024DE. Det är inte en dyr switch, och det enda sättet att göra inställningar på den är genom ett inte helt superbt webgränssnitt. Alltså är jag redan från början skitnöjd.
Nå, dåliga inställningsgränssnitt är jag ju van vid. Och jag hade inte tänkt ställa om saker så ofta, så jag prioriterade inte detta när jag valde att köpa billig skit. Men man blir ständigt förvånad över hur allt alltid misslyckas. Jag tänkte att jag skulle ha några olika VLAN, och några portar där mer eller mindre alla VLAN kom ut taggade. Något man skulle kunna tro att switchen stödjer om man t.ex. läser dess manual, eller någon annan bra källa till felaktig information.
Eller felaktig och felaktig, det som står i manualen är nog sant, strikt sett. Men här kommer besvikelsen: Alla portar kan alltid skicka trafik till alla andra portar. Det är ganska lätt att tro att det inte är så om man låter bli att testa, men jag är ju idiot, så jag testar. Och skickar man ett paket med VLAN-ID X så kommer det ut på alla portar som är med i VLAN X, oavsett hur den port man skickar det till är konfad. (Minus att det naturligtvis ofta inte kommer ut eftersom det här är en switch och inte en hub, men det är ju lätt fixat för den som faktiskt vill få ut sin trafik.)
Och för att göra allt ännu lite bättre: Alla portar är alltid med i VLAN 1. Det går inte att ändra på. (Dom behöver inte ha det som det VLAN otaggad trafik på porten kommer till såklart.)
Och så super-bonusen: Alla VLAN kan komma åt switchens säkert jättesäkra webgränssnitt. Otaggat. Helt enkelt alltid och utan att försöka på något extra sätt.
Suck.
Det regnar.
Jag äter kebabapizza med pommes på.
Det gick just förbi en ung man iklädd trollface-tshirt.
Det blir svårt att förneka att jag är i Småland.
Jag besökte nyligen det utmärkta vävsätet motherfuckingwebsite.com. Det har ganska stora likheter med min blogg i sin designfilosofi. Jag besökte även bettermotherfuckingwebsite.com, som har lite mer åsikter om hur det ska se ut.
Dessa två sidor skiljer sig mindre för mig än för dom flesta. Och det påminde mig tyvärr om att jag är mycket nära ensam om att faktiskt ställa in hur jag vill att sidor ska se ut i min vävbläddrare. Så jag tänkte börja påtvinga er alla mina åsikter (istället för dom ni låter er påtvingas från Google eller liknande). (Läsare med osedvanligt gott minne kan erinra sig detta gamla blogginlägg.)
Såhär skulle min blogg se ut om jag inte ändrade inställningarna i min bläddrare:
Och såhär ser den faktiskt ut:
Jag faller nu för trycket och lägger ett kaskaderande stillakan här på bloggen, så att även alla andra får något som förhoppningsvis liknar den andra bilden.
Men det var inte det jag skulle prata om.
Jag skulle prata om textstorlek och sidbrädd. Dels så har jag efter mycket velande valt att inte lägga in någon breddbegränsning när jag gör dessa annars så övergripande förändringar, för jag tycker faktiskt att du kan göra ditt fönster smalare om du inte gillar hur bred sidan är, och sedan tänkte jag säga några väl valda ord om hur en modern handhållen enhet hanterar vävsidor som inte speciellt anpassar sig till dylika.
<meta name="viewport" content="width=device-width, initial-scale=1">
Det där måste man spy ur sig i sidhuvudet, för annars är det tydligen meningen att sidan ska bli helt oanvändbar. Texten blir så liten att det är löjligt, och om man förstorar den så blir sidan bredare än skärmen. Helt otroligt. (Som ni kanske märker använder inte jag min telefon så mycket som vävbläddrare.) Jag tar dom där välvalda orden nu: Jävla idioter.
DilOS är ett Solaris-derivat med flera på pappret lockande egenskaper. Precis som med alla andra Solaris-derivat borde jag egentligen skriva att det är Illumos-baserat, men risken känns överhängande att bara den redan intresserade har hört talas om Illumos.
Nå, DilOS är alltså en slags Solaris. Det betyder att det har fungerande ZFS, vilket alla som läser den här bloggen borde veta är något jag gillar. Sen har det också stöd för att vara Xen dom0, vilket andra någorlunda moderna Solaris-derivat inte verkar tro på att vara längre. Och dessutom använder det samma pakethanteringsverktyg som Debian. Hur skulle det kunna vara dåligt?
På nästan alla sätt visar det sig. Såklart. När jag ursprungligen testade det var det absolut enda sättet att lyckas installera det att ha det på en snurrande plastbit. Läsare för dylika är inte något jag typiskt har i mina datorer. Inget problem vid dom allra första testerna, då jag körde under VirtualBox. Men på riktig hårdvara var det klart opraktiskt. (En USB-inkopplad CD fungerade inte, även om jag ska erkänna att jag senare fick det att fungera med en annan sådan enhet.) Men för närmare två veckor sedan nu kom det en version som kan installeras från en USB-sticka. Framtiden, redan 2014!
Nå, installerar OSet gör man ju inte så ofta, det är väl inte så farligt om den proceduren suger lite. Eller mer än lite om man verkligen vill ha in det på en maskin utan CD, för ett annat litet problem ökar på svårigheterna här: Så som är typiskt för Solaris-derivat gillar den inte alls om hårdvaran ändrar sig (PCI-IDt på SATA-kontrollern t.ex.). På alla andra Solaris-derivat bootar man i räddningsläget (som har ett minimalt system i en ramdisk) och kör hårdvaru-magi-scriptet. I DilOS fungerar tyvärr inte räddningsläget (på någon hårdvara, vad jag kan märka). Tur att USB-installationen (inklusive ett fungerande (eller iaf bootbart) räddningsläge) finns numera.
Och sen var det det här med paket-hanteringen. Jag råkade köra
apt-get update && apt-get upgrade. Vilket ju är en utmärkt sak
att köra på en normal Debian. Men inte på DilOS alltså. Den försökte
uppgradera libc, vilket misslyckas (för Solaris låter dig inte ersätta
libc-filen). Tyvärr misslyckas den på ett sätt som raderar allt den kommer
åt ur paketet som misslyckades. Tror jag. Systemet bootade iaf inte
efteråt.
Den korrekta hanteringen är att göra dina uppgraderingar i en icke-körande bootmiljö. Tyvärr gjorde jag det där uppgraderingsförsöket precis när jag installerat, så jag hade ingen tidigare bootmiljö att gå tillbaks till och fick installera om maskinen. Annars är en tidigare bootmiljö ett helt okej alternativ till fungerande räddningsläge så länge du är kvar på samma hårdvara och har sett till att skapa en extra bootmiljö.
Och apropå bootmiljö så gjorde jag misstaget att installera på speglade diskar. Detta är nämligen något installationsprogrammet har stöd för. Det är bara bäst att inte använda det stödet, för då kan man inte skapa nya bootmiljöer. Att däremot lägga till en disk att spegla systemet på efter installationen fungerar smärtfritt. Så där blev jag tvungen att installera om igen.
Men lite lidande får man tåla. Jag vill verkligen gärna ha en Xen dom0 med välfungerande ZFS. Så jag biter ihop och försöker köra DilOS ändå. Jag installerar Xen (eller xVM som det naturligtvis heter i det här fallet) och tänker optimistiskt att den här biten säkert fungerar perfekt!
Tyvärr fanns det några små skönhetsfläckar även här.
Mitt första problem är att nätverket (för hela maskinen) dör när jag startar en
domän. Det är faktiskt ett helt fatalt problem, som det är svårt att gå vidare
från. Riktigt varför detta händer vet jag inte, men det går faktiskt att komma
runt: Rör inte nätverkskortet i dom0, och ge det till exakt en domU. Denna kan
sedan vara brandvägg för både dom0 och andra domU. (Skapa virtuella
nätverkskort för denna kommunikation med dladm create-etherstub
xenswitchN, och kör även dladm set-linkprop -p mtu=1500
xenswitchN om du gillar att det fungerar.)
Tyvärr menar jag inte PCI passthrough när jag säger att jag ger
nätverkskortet till en domU, om detta stöds under DilOS så saknas all
dokumentation som skulle låta mig faktiskt använda det. Men att bara köra
ut den som vif = ["bridge=bge0 ... fungerar iaf fint så länge
inget annat redan rört nätverkskortet (eller senare rör nätverkskortet).
När jag senare satte i ett till nätverkskort i datorn kunde jag också konstatera att detta problem inte drabbar det nätverkskortet (rge0). Vilket ju är både bra och förvirrande.
Och sen ville jag få mina domäner att starta automatiskt vid boot. Detta
görs med xm new konfigfil, och så oroar man sig inte över var
informationen lagras (för det är bäst så under Solaris). Bara ett enda
litet problem: xm new fungerar inte. xm create
fungerar fint, så jag kan skapa domäner bäst jag vill, men dom försvinner
vid omstart. Lyckligtvis är problemet trivialt: Tydligen används en annan
XML-parser (PyXML) vid new än vid andra xm-kommandon. Denna finns inte
paketerad för DilOS, men jag kan installera den för hand, inga problem.
Och sen vore det fint om domänerna fungerade ordentligt också, det vore det. Men nej. I NetBSD (som är det jag vill köra) får jag oroväckande meddelanden i stil med
xbd0: WARNING: cache flush not supported by backend
vilket betyder att jag ska oroa mig över vad som händer med min data om strömmen går.
Kör jag däremot Debian (med dess vanliga Linux-kernel) får jag inga liknande klagomål. Däremot ser jag något relaterat och ganska förvånande i min dom0 när Linux använder disken:
WARNING: non-BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE is seen from domain 5 with zero length data buffer!
Va? Var det inte just den operationen NetBSD klagade på att den inte fanns? Och vad är det Linux skickar som inte är FLUSH_DISKCACHE men som Linux nog tror är det?
Dags att gräva i sourcen. Jag gör det på NetBSD-sidan, för den är lättast
för mig att förstå mig på. Jag tittar i
sys/arch/xen/xen/xbd_xenbus.c och hittar i funktionen
xbd_connect att den läser ut
<disk>feature-flush-cache ur xenstore, och bara om den
finns och inte är 0 kommer den skicka BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE.
Givetvis finns den inte. Med viss svårighet lyckas jag lista saker i min xenstore och titta efter vad som faktiskt finns där. (Jag tittar i dom python-script xen själv använder, men när jag försöker göra samma saker fungerar det inte. Det visar sig att dom inte fungerar med systemets standardpython, man måste köra /usr/bin/amd64/isapython2.7 istället.)
Så jag listar alltså vad som finns under
/local/domain/0/backend/vbd/1/51712 i xenstore. Där finns
mycket riktigt ingen feature-flush-cache, men där finns
feature-barrier. Jag testar att läsa ut den på NetBSD-sidan.
Jodå, den syns även där och är 1.
I sys/arch/xen/include/xen-public/io/blkif.h så finns det inte
bara BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE utan även
BLKIF_OP_WRITE_BARRIER. Jag testar att läsa
feature-barrier och skicka BLKIF_OP_WRITE_BARRIER
istället. Det ger absolut intryck av att fungera, fsync blir
mycket långsammare. Och jag får samma meddelanden i dom0 som jag fick från
Linux.
Men dom0 verkar ju faktiskt tro att den stödjer
BLKIF_OP_FLUSH_DISKCACHE, eller hur? Lösningen är nog att
lyckas få in detta i xenstore istället. Så hur skriver man till den? Varför
finns inte feature-flush-cache redan där? Jag ändrar på
/usr/lib/xen/scripts/vbd-default:
--- vbd-default.orig Tue Apr 22 00:47:29 2014
+++ vbd-default Sun May 11 14:06:58 2014
@@ -55,6 +55,10 @@
exit 1
fi
+ if [ "${type}" = "phy" ]; then
+ xenstore-write ${path}/feature-flush-cache 1
+ fi
+
do_permissions "${file}" "${mode}"
vbd_connect
;;
Och nu kan jag använda en omodifierad NetBSD-kernel utan att den klagar, och cache-flushning verkar faktiskt fungera också.
Inspirerad av att det där scriptet tydligen har tillgång till ett
xenstore-write-kommando hittar jag
/usr/lib/xen/bin/amd64/xenstore-ls som är klart praktiskare än
python-modulen. Använd den om du själv vill titta i xenstore.
Snart vågar jag nog köra något på riktigt på den här maskinen. Alldeles jättesnart, så fort jag kan lura mig själv att det inte finns fler idiotiska problem med den.
Jag fick ett brev från Bredbandsbolaget för att tag sen:
På Bredbandsbolaget arbetar vi kontinuerligt med att förbättra våra tjänster och vårt nät. Under vintern kommer vi att göra ett arbete i din telestation. För att detta ska vara möjligt behöver vi göra en förändring av ditt bredband under tiden arbetet pågår. Din anslutningstyp kommer därför att ändras från fast IP till dynamisk IP (DHCP) 2014-04-04. Den IP-adress som påverkas är 83.227.225.8.
För dig innebär det att du tilldelas en IP-adress automatiskt när du ansluter till internet. Du behöver därför göra vissa inställningar på din dator efter den 2014-04-04. På bredbandsbolaget.se finner du en enkel guide som förklarar hur du ska göra. Tips! Spara ner guiden redan idag. Du kan även se en förkortad version av instruktionerna på nästa sida.
När du ändrat inställningarna på din dator behöver du aktivera din tjänst på nytt. Det gör du genom att öppna en webbläsare där du möts av Bredbandsbolagets aktiveringssida.
Om du har ett behov av fast IP kan du beställa det efter den 2014-04-10 på vår hemsida. Logga in i Box och beställ fast IP under Mina tjänster/Bredband.
Med vänlig hälsning
Bredbandsbolaget
Kundservice
På den nämnda nästa sidan finns det instruktioner om hur man ställer in DHCP under några OS, inget mer.
Finns det i denna text något som antyder att jag måste kontakta deras kundtjänst innan det datumet? Jag är nästan säker på att det inte gör det. Men det är naturligtvis inte sant, dom har utelämnat något som borde sett ut ungefär såhär:
För att aktivera din tjänst behöver du det användarnamn och lösenord vi valt åt ditt konto. På sidan kommer det stå att det är dom uppgifter du fick i det brev vi skickade dig när du skaffade din tjänst, men det är en lögn. Du måste ringa kundtjänst och få nya uppgifter. Kundtjänst kommer att ha stängt när vi stänger av dig på grund av den här ändringen. Så ring kundtjänst redan idag, annars blir du utan bredband för att vi inte kunde skicka med dom uppgifterna i det här brevet.
Så jag har inte haft något internet i en dryg timme nu. Tur att jag har en mobiltelefon jag kan använda för att klagblogga iaf. (Klart det inte räknas som att ha internet, mitt internet suger mer än tillräckligt redan i normalfallet.)
Ska vi förresten slå vad om att vad det än för något ospecificerat förbättringsarbete dom utför så kommer det inte på något sätt att förbättra min uppkoppling?
SSH är fantastiskt, jag använder det varje dag, och det kan göra nästan allt. Men varför är OpenSSH (den enda relevanta implementation) så aktivt ohjälpsamt?
Låt oss säga att jag har en dator jag SSH:ar till ibland. Den finns i min known_hosts, typ såhär:
example.org ssh-rsa AAAA....
När jag SSH:ar till den verifierar SSH att nyckeln stämmer. Den stämmer, allt är bra, och SSH säger inget om saken. Strålande. Precis som det ska vara. Men tänk om framtiden kommit sen jag senast SSH:ade till den datorn, och SSH nu tycker att det ska vara en ECDSA-nyckel istället. Hur blir det då?
Jo, om det bara är antingen servern eller klienten som tycker det blir det precis som förut såklart. Men om båda tycker det? Ja då blir det precis som om jag aldrig haft någon kontakt med datorn förut.
The authenticity of host 'example.org (0.0.0.0)' can't be established.
ECDSA key fingerprint is aa:...
Hade det verkligen varit för mycket begärt att den talade om ifall RSA-nyckeln matchade? Jag är helt övertygad om att detta har en inverkan på hur mycket jag vill lita på den där nyckeln.
Så säg att jag är noggrann, och bestämmer mig för att ta reda på att nyckeln stämmer. Något SSH-utvecklarna absolut påstår sig vara för att man gör.
Så, in och gräva i "man ssh". Efter alldeles för mycket letande så hittar jag "ssh -o HostKeyAlgorithms=ssh-rsa" (det står bara nästan). Jag kan nu logga in på datorn jag ville till med någorlunda säkerhet. Men jag ville ju ha ECDSA-nyckeln sparad, det finns säkert någon utmärkt anledning till att SSH numera föredrar den nyckeln.
Nå, det är väl bara att kopiera in den i min known_hosts? För all del, jag kan göra så, men som användarinterface suger det. Särskillt eftersom mer exakt vad SSH vill skriva före nyckeln är så icke-uppenbart (varierande alltså) och det dessutom varierar det var nyckeln är sparad. Och om jag vill ha known_hosts hashad så duger det inte ens nästan.
Nä, jag får försöka ta reda på nyckelns fingeravtryck. I verkligheten gör jag det med "ssh localhost", för det går att komma ihåg, men det har flera problem. (T.ex. kanske datorn redan vet sin egen nyckel, eller så vill dess lokala SSH använda en annan nyckel än den jag vill ha reda på.)
Så då gäller det att komma ihåg hur man får ut fingeravtrycket ur en nyckelfil (och för den delen var nyckelfilen ligger, vilket som sagt varierar). Jag blir tvungen att googla på det varje gång.
ssh-keygen -l -f /etc/ssh/ssh_host_ecdsa_key.pub
Såklart. (Och ja, googla. Man hittar inget om det i "man ssh".)
Det finns mer saker jag vill klaga på, men det här är långt nog, så vi tar det i kortform:
Tveklöst har jag glömt minst en sak jag stör mig relativt ofta på.
Som dom flesta nog vet är jag inte någon stor fantast av mat. Från detta följer det relativt naturligt att jag inte heller tycker det är välinvesterad tid att laga komplicerad mat. Men det är inte riktigt samma sak som att jag vill leva på snabbnudlar.
Det är nämligen min personliga tidsinvestering jag bryr mig om, inte hur länge maten står och sköter sig själv. Så idag tänkte jag dela med mig av ett recept för lata människor som klarar att vänta på sin mat. Det blir broccoligratäng.
Gratängen på bilden är extremt enkel, och jag rekommenderar den inte riktigt, men såhär gjorde jag iaf:
Det blev okej. Absolut inte otäckt. Men det kan lätt göras bättre:
Det är fortfarande enkelt, särskilt om man skippar tomaten (som är opraktiskt blöt att skiva och som jag dessutom aldrig köper några).
Makaronerna förenar sig spännande med ägget och det hela blir faktiskt riktigt trevligt. För extra trevnad rekommenderar jag bacon, precis som till all annan mat. Sätt pannan på låg värme så kan du lägga i baconen samtidigt som du ställer in gratängen, och sedan glömma alltihop i 40 minuter, så är det klart samtidigt.
Jag var nyligen i Karlskrona. Där såg det ut typ såhär:
Inte för att jag märkte det, jag satt inne och programmerade. Där såg det istället ut typ såhär:
Notera den utmärkt portabla datorn (nere till vänster). Notera även gärna att jag inte har den dåliga smaken att äga den där skärmen, den lånade jag.
Sen när jag kom hem därifrån konstaterade jag att jag glömt låsa min ytterdörr. Lite senare upptäckte jag att även min andra ytterdörr (klart jag har två) var olåst. Så jag undrade varför någon gått genom min lägenhet och lämnat den olåst efter sig, det verkade ju ociviliserat tyckte jag. Det var ganska sent, så jag tänkte att jag frågar värden imorgon.
Men det behövdes inte, för på morgonen upptäckte jag även ett uppbrutet fönster. Möjligheterna att förneka att jag haft inbrott kändes vid det här laget ganska små. Men jag har fortfarande (efter en vecka) inte upptäckt något som är stulet.
Alla som använt en unix ett tag har nog upptäckt att shellscript börjar med "#!/bin/sh" eller liknande. Förhoppningsvis har dom t.o.m. upptäckt script som börjar med "#!/usr/bin/env nånting", och vet varför. Detta är en fantastiskt smidig mekanism, även om env-versionen gärna hade fått vara bara "#!nånting" (vilket i själva verket betyder "kör nånting i lådan användaren står i", vilket är jävligt värdelöst).
Så vad klagar jag på nu då? Jo, tänk om jag vill ge ett argument (utom filnamnet som implicit ges av denna mekanism) till det jag kör? "perl -w" t.ex.? Jo det går naturligtvis bra, jag skriver bara "#!/usr/bin/perl -w" och det funkar finfint. Men justdetja, "#!/usr/bin/env perl -w" menar jag ju, för jag vill inte vara beroende av var perl ligger.
Och nu har unix i sin sedvanliga vishet valt att inte göra det man hade kunnat tro, önska och vänta sig. Den kör nu env med två argument: "perl -w" och filnamnet. Det finns inget kommando "perl -w" i min PATH, och det hela misslyckas.
Fast nu ljuger jag lite. Unix är lite sämre än så faktiskt. Det här att jag ens kunde ge argument när jag vet hela sökvägen är inte heller portabelt. Och om man av någon anledning skulle vilja ha mellanslag i argumenten är, givetvis, detta inte heller portabelt ens mellan dom system som tillåter argument.
Alla varianterna finns:
Så ett argument utan mellanslag är det man faktiskt kan räkna med.
Tur att unix tillhandahåller en massa annat gött man kan komma runt skit med.
#!/bin/sh exec perl -w <<__EOF__ print "Fantastiskt\n"; __EOF__
Vilken lösning! Om jag nu inte vill att programmet ska kunna läsa från stdin, för då skiter det sig igen. (Lösningen på det får den intresserade läsaren gissa själv.)
Nu är jag i Småland igen. Precis som förra året. Men i år är jag inte en kiosk iaf.
Det började med att vi åkte till ingenstans. Sen åkte vi ut till utanför ingenstans för att hämta ett stort lass flugor. Där såg det ut ungefär såhär:
Det var i stort sett en bra plats, om man inte kräver någon civilisation och gillar flugor. När vi samlat in ortens alla flugor i huset vi besökte samt vår bil åkte vi vidare mot nånstans utanför en liten skitort i Småland. På vägen samlade vi på oss en fågel också.
Och nu sitter jag alltså här i Småland, helt utan att ha drabbats av dom där översvämningarna jag hört talas om, och försöker blogga. Men inte ens en burk Powerking ger mig kraften att skriva en bra avslutning på det här.
Så jag avslutar med en bild på hur bra lödningarna i en trafo här är.
Som jag hoppas att ingen lyckats missa så uppdaterar jag inte min blogg sådär hemskt ofta. Det är naturligtvis på många sätt fördelaktigt, både för mig och er, men jag vet att det finns dom som hoppas på mer. Och jag är för fåfänga förhoppningar, så det är bra det också.
Men.
Det visar sig att jag faktiskt laddar upp bilder till mitt flickr-konto ibland. Så jag tänkte ge alla som känner intresse av mina bilder möjligheten att veta detta.
Uppdatering 22:15: Min RSS fick tydligen inte med länkar. Ingen aning om hur jag tänkte när jag gjorde så. Men nu är detta iaf ändrat.
Jag har ont i knäet. Visst, det är väl sånt som händer, alla har säkert haft ont i knäet nån gång. Men när jag säger att jag har ont i knäet, då menar jag inte att det gör ont i mitt knä, som man kanske skulle ha trott. Jag kan stå på benet. Jag kan böja knäet. Benet går alldeles utmärkt att använda på alla sätt ett ben ska användas.
Problemet är om något rör vid knäet. Alltså om något utövar ett yttre tryck. Något ganska obetydligt, som t.ex. ett par byxor. Inte som ett blåmärke eller så, men jag saknar tyvärr terminologi för att riktigt beskriva skillnaden.
Byxor är för all del ganska okej, jag tänker inte så mkt på det om det är lösa byxor. Lite för lite faktiskt, så jag kanske råkar röra vid något annat med knäet. Ett golv t.ex., så som man egentligen kanske inte ska använda knän, men gärna gör. Då gör det minsann ont så jag inte riskerar att glömma det, utan snarare riskerar att glömma att andas, eller iaf att det är en bra sak att andas.
Dessutom har jag ont i halsen, men det är nog orelaterat.
Jag åker ganska ofta tåg, oftast X2000. Det går snabbast så, och det inbillar jag mig är bra. Men varje gång jag ändå åker med Veolia Transport är det en upplevelse. Bara en enda gång har jag varit med om att vagnen jag ska sitta i är av den modell dom trodde när biljetterna såldes, dvs att alla sätesnumrena faktiskt finns i vagnen.
Och det kan ju leda till att jag t.ex. sitter i en roterbar röd fåtölj istället för en normal tågstol, vilket ju knappast kan klassas som ett nerköp. Även om det ibland kan vara svårt att hitta sin vagn alls, då dom inte riktigt tror på att sätta vagnarna i ordning, och ibland har fel nummer på dörrarna. (Idag hade vi t.ex. vagnordningen 7 8 9 11 10 13 12, fast både 12 och 13 var numrerade 12. Jag åkte givetvis i vagn 12 (efter att först ha gått ombord i vagn 13), och mitt platsnummer fanns, men var en fönsterplats trots att biljetten trodde det var gång.)
En annan bra sak med Veolia är att dom inte som SJ försöker få in maximalt med säten i tågen, utan här hade dom en hel vagn helt utan normalt innehåll. Dom kallade det "panoramavagn", och den innehöll små bord med stolar runt, lite som på ett café, och väldigt mycket fönster (även i taket). Jag blev så tagen att jag bara gick igenom den två gånger, jag vågade inte stanna.
Jag verkar ha något mellan tänderna, var gjorde jag nu av tandtråden? Ja just det, den är också stulen.
USA är ett land med många egenskaper, vissa bättre än andra. Till exempel har dom mycket bättre kineser än Sverige. Å andra sidan har jag aldrig blivet bestulen på nånting i Sverige, men lyckades bli av med det mesta jag hade med mig på bara en vecka i USA.
Jag var i Kalifornien (med jobbet), och vi satt och åt (jättegod) kinesmat i vad vi uppfattade som ett snällt, fint och säkert område. På parkeringsplatsen stod vår (hyr)bil, tillsammans med en del andra bilar. Nya, fina bilar. Vi blev klart förvånade när någon hade krossat bakrutan och fiskat upp vår packning.
På grund av detta har jag inte lika snygga bilder på USA som jag annars skulle haft. Å andra sidan gav det en ursäkt att åka till San Francisco (för att skaffa nya pass) som vi annars inte skulle haft. Så några bilder därifrån passar nog bra nu.
Två bilder är nog lagom, man ska inte vara för frikostig. Alla som försökt fotografera något som lutar vet hur lite det syns på bilder, och förstår därför hur extremt mycket den där gatan lutade. Hoppas jag.
Betydligt mer oroande än lutande gator är förresten hur lite arg jag blev. Var är min inre eld? Den sorten jag skulle behöva för att styra en stor humanoid robot alltså? Den verkar helt saknas. Det är nästan bara min magnifika llama-mössa jag är arg över. Och mitt jättebra ministativ. Grr!
Som jag tänker anta att folk som läser den här bloggen redan vet så bor jag inte bara i Stockholm, utan även i Malmö numera. (Och i Lund nyligen.) Och när man just har flyttat har man inte fungerande bredband. Såhär i framtiden betyder det att man kopplar upp sig via mobiltelefonen. Och som dom som provat detta säkert vet så suger det.
Och detta är naturligtvis mycket relaterat till ZFS. När jag bor på två ställen behöver jag ha min data på två ställen. (Eller så behöver jag faktiskt komma åt den från båda ställena trots att den bara lagras på ett av dom, vilket jag vet är en lösning vissa tror på, men detta är uselt inte bara när man har skituppkoppling, utan även när denna plats går sönder. Så jag har datan på båda ställena.) Sen ändrar jag på datan här i Malmö, för det gör man med sin data. Och nu vill jag att även Stockholm ska ha samma ändringar.
Visst, jag behöver inte ZFS till det här heller, det går bra med rsync och vilket filsystem som helst. Men just nu, när jag har en uppkoppling byggd av bajs, så är jag väldigt nöjd med att jag använder ZFS. Då gör jag nämligen bara såhär:
zfs snapshot -r pool/dataset@nytt_snapshot zfs send -RI @snapshot_jag_har_även_i_stockholm pool/dataset@nytt_snapshot >fil
och sen tar jag med den filen till jobbet, där jag har en fungerande uppkoppling, så kan jag skicka filen till Stockholm och köra zfs recv på den.
Mycket bättre än att behöva ta med hela min zpool (all min data) till jobbet, vilket ju skulle behövts för en mer traditionell lösning. (Eller att vänta "2 till 4 veckor" på mitt bredband, för då skulle naturligtvis något oturligt hända här nere och min (nya/ändrade) data skulle vara borta för alltid.)
Jag vet, livet är för kort för att oroa sig över kryptografisk säkerhet på internet. Men livet är för kort för en massa saker jag gör.
Jag kan nog inte kortfattat förklara hur SSL fungerar för eventuella läsare som inte vet det, men jag ska försöka med en förenklad version av vad det ska vara bra för iaf. När du ansluter till en website (t.ex. denna eminenta blogg) så har du ingen aning om ifall någon av alla dom datorer som ligger på vägen mellan dig och siten har ändrat på innehållet. Med kryptografi och mycket besvärlighet kan detta problem avhjälpas. Och det är detta SSL gör. (Eller ska göra, i praktiken är det inte så användbart som det kunde ha varit, även av andra anledningar än mina klagomål nedan.)
Nu ska jag ljuga lite om asymmetriska nycklar, i hopp om att göra det enkelt.
Ett problem med att verifiera att ingen ändrar på datan under transport är att det måste finnas något som både du och den som skickar datan vet, men som ingen på vägen vet. Lyckligvis kan en sådan hemlighet skapas förutsatt att det finns något bara den skickande vet ("privat nyckel"), och alla vet en del relaterade saker till denna hemlighet ("publik nyckel"). (Det måste naturligtvis inte vara alla, det går bra med bara du, men poängen är att den bit du vet inte behöver vara hemlig.)
Om det fanns väldigt få ställen som behövde skicka krypterad data skulle detta kanske ha räckt, din browser kunde veta allt den behövde. Men nu har vi ett extra lager. Din browser känner till ett antal certifikatauktoriteters publika nycklar, och dessa används sedan för att signera publika nycklar från alla som vill kunna använda SSL på sin website.
Och det är ungefär här skon börjar klämma. Vem är det som har bestämt att dessa "auktoriteter" är att lita på? Inte är det jag iaf. Och inte är det egentligen den som gjort min browser heller. Det är faktiskt förvånansvärt oklart vad det egentligen är som gör att vi förväntas lita på dessa organisationer. Och detta innan man ens tittar på hur dom beter sig.
Tyvärr tittar jag även där. Och då fungerar det som så att om du säger "jag vill ha ett certifikat till min domän google.com" så ska dom säga "bevisa att du äger domänen", men dom väljer att fortsätta den meningen med "genom att betala oss pengar". Ungefär. Det är skrämmande lätt att få certifikat till lite mindre välkända domäner man inte äger. I just google-fallet är det oftast lite svårare. Men det har just framkommit att någon Iransk myndighet har ett eget certifikat för just google.com, så helt omöjligt är det inte.
Detta certifikat kommer från DigiNotar, en certifikatauktoritet jag inte känner mig jätteintresserad av att lita på. Så jag öppnade inställningarna i min browser (Opera) och tittade efter om dom fanns i min lista på auktoriteter. Det gjorde dom inte, så det fanns inget att sluta lita på. Men sen besökte jag deras site (med SSL), och sen fanns dom minsann i listan.
Jahaja. Jag trodde fram tills nu att denna lista talade om vilka jag kunde vänta mig att min browser litade på, och om jag tog bort något från den listan så litade jag inte på det. Jag trodde tydligen helt fel, det är en lista över en cache i min browser. Vansinnigt mycket mindre intressant. Jag kan när ett cert ligger på denna lista välja att inte lita på det. Men hur vet jag vad för dumheter som kommer uppstå på den i framtiden? Det har jag nog ingen kontroll över, verkar det som. Och jag som så gärna vill tycka om Opera, det vore så fint om det fanns en browser jag inte hatade.
Idag är det 42. Alltså datumet är 42. Det tänkte jag fira med att posta ett blogginlägg när även klockan är 42. (Det händer visserligen varje dag, och görs lite otydligare här av att jag inte visar sekunder, men det känns ändå som den bästa tidpunkten.)
Mer blir det inte, för jag är inte ute i så god tid med den här tanken. (Tanken att datumet snart är 42 har jag för all del haft ända sedan det var 41, alltså i 9 dagar nu, men inte att det var något jag skulle berika min blogg med.)
Jag har nu varit på landet i nästan en vecka. På landet bloggar jag, det vet jag. Det här hade alltså varit ett utmärkt tillfälle att redan ha skrivit den bloggpost om att jag ökat på mitt fotograferande ganska mycket som jag borde ha skrivit för ett halvår sen.
Det har jag tydligen inte gjort. Så låt det vara sagt att jag numera har mer kamerautrustning än någon rimligt funtad människa borde. Och så skriver jag mer i detalj om det "snart".
Det jag istället tänkte berätta nu är om min kusins man. Han är (precis som min kusin) vegetarian (eller någon variant av detta). Från detta tycker jag man borde kunna dra slutsatsen att han inte tycker om att döda djur, och det är slutsatsen jag har dragit.
Tidigare under kvällen träffade vi på en tjusig spindel. Min naturliga reaktion var naturligtvis att fotografera den (med ringblixt och hela eländet).
Hans reaktion var att slå ihjäl den (utan att sedan äta den). Kan det vara så att jag inte är en genomdålig människa? (Det vore väl ändå tråkigt?)
(Bildens verkliga storlek är ungefär 2 x 2cm. (Så spindelns kropp är knappt en centimeter.))
Såhär ska nudlar inte se ut när man tillagat dom. Men det visste jag redan...
Jag visste t.o.m. att man inte ska tillaga dom i mikro ens med vatten.
Kanske är det så att jag har tagit för mycket av vetandet om nudel-tillagande, det hade varit en stor fördel för proxxis lukt om den varit mer jämnt fördelat.
Som ni säkert vet hatar jag unix. Det är ju självklart, jag hatar mjukvara. För att inte tala om hårdvara! Eller förresten, låt oss tala lite om hårdvara.
Den där hårdvaran jag skrev om nyss, alltså min nya filserver (och en del annat) är verkligen fantastiskt dålig. Visserligen visade det sig gå att ställa om dom där två defekta SATA-portarna till att vara helt normala, men det fanns en del fel jag ännu inte hade upptäckt första gången jag skrev om den.
Jag hade alltså tänkt skriva om att jag hatar unix nu, men jag blev distraherad av att min filserver är så dålig. Så låt oss istället fokusera på dess (hårdvaras) tidsuppfattning. Jag förstår naturligtvis att när man betalar ungefär 600:- för något (ett moderkort) så kommer det inte sitta ett atomur i det, visst, men billiga klockor som är bra nog för vanliga människor har funnits ganska länge. I nästan alla mina datorer t.ex.. Men inte i den här alltså. Nej, den tycker att det är helt okej att tappa en sekund på tio minuter. (Alltså nästan två och en halv minut om dagen.)
Detta är så mycket att ntpd nollställer sig själv hela tiden i tron att någon blivit fel på den, så jag kan inte använda det för att fixa klockan. I Linux, som är väl anpassat till att hårdvara suger, finns det stöd för att justera förhållandet mellan hur snabbt hårdvarans klocka går och hur snabbt Linuxs klocka går. Och det vore ju fina fisken, om jag inte körde Solaris på den. (I en domU, så jag kör Linux också, men det hjälper inte.)
Ett annat litet problem är det inbyggda ljudet. Det verkar skriva över olämpliga bitar av minnet när man använder det. Eller något med liknande effekt, dvs att datorn (kanske) kraschar. Jag har också slutat använda det inbyggda nätverkskortet av någon anledning. Jag minns inte varför alltså, men jag gissar att det på ett eller annat sätt suger. Vilket jag vid det här laget skulle gissa även om jag aldrig provat det.
Jag tror jag har övertygat mig själv om att köpa ett nytt moderkort till filservern nu. Om jag bara kunde hitta ett som inte suger...
Klas har använt min mobil för att fjärrstyra mig ut till bortre Långtbortistan igen. Naturligtvis kommer jag inte hemåt i rimlig tid. Och det medför vissa bonus-upplevelser. Medans jag sitter och väntar på tunnelbanan (efter att ha kommit en del av vägen in alltså, klart det inte går tunnelbana dit ut) så delar jag perrongen med några fulla ungdomar. Dom sitter och skriker åt varandra på ett mysigt sätt, och jag läser i en bok.
Efter en stund hör jag ett vått ljud. En av ungdomarna spyr. Han stapplar mot perrongens kant. En lite svängande väg, men fram kommer både han och en kompis som kan hålla i honom medans han spyr mer ner på spåret. När han är klar skrattar dom och dunkar varandra i ryggen. Och början förflytta sig mot mig. Underbart.
Lyckligtvis är det inte jättemycket folk, och dom väljer att vilja ha en bänk för sig själva, och går därför förbi mig. Dom luktar bara lite spya.
Strax därefter kommer en ny grupp fulla ungdomar ner. Jag läser naturligtvis min bok igen, men blir distraherad av klafs, svordom, klafs, dunk. Jodå, en av dom har halkat i spyan. Den går hela vägen mellan bänken och perrongkanten, så visst är den svår att missa så, men man kan tycka att det borde gå att kliva över den. För någon som är nykter alltså.
När tåget kommit lyckas jag trots tågets moderna brist på vagnar undvika båda dessa fulla ungdomsgäng. Och får ett tredje på nästa station ändå.
Datorhårdvara suger alltid. Det har jag vetat länge. Trots detta blir jag ständigt förvånad.
Jag köpte nyligen ett Asus M3A78-EH-moderkort som en del i mitt projekt att bygga en filserver med ECC-minne. Egentligen borde jag skriva en post om att ECC-minne är bra (givet en dator som gör något vettigt med det såklart), men inte just nu.
Kortet var noga utvalt. Jag hade flera mål: Det skulle göra vettiga saker med ECC-minne. Det skulle ge mig en sammanlagt strömsnål (och därmed sval och möjlig att få tyst) dator. Det skulle ge mig någorlunda många hårddisk-anslutningar. Och så skulle det helst fungera bra med Solaris, av skäl jag också borde göra en separat post om.
Jag läste alldeles för mycket på internet om möjligheterna till strömsnåla moderna datorer, och kom fram till att AMDs 700-serie av nordbryggor var rätt val. Det finns tre relevanta bryggor: 770, utan några extra features, 780G som så vitt jag kunde se är samma som 770 men med inbyggt grafikkort, och 790X som är mer högpresterande på något sätt jag genast glömde. Så 770 eller 780G verkade bra.
Kortet jag köpte hade 780G, och jag tänkte att det nog är svalare än något grafikkort jag kan sätta dit. Jag är nämligen idiot, och antog att om dom använder denna nordbrygga så betalar dom extra för att den ska ha ett grafikkort i sig, och kommer därmed att faktiskt använda detta. Ha! Lyckligtvis har jag en massa gamla PCI-grafikkort som inte drar så mycket ström.
Tillverkaren sa "ECC-stöd", vilket tyvärr inte betyder något, men manualen visade också lovande ECC-relaterade inställningar i BIOSen. Och när jag köpt kortet visade det sig faktiskt vara sant, det gör rätt med ECC-minne. Vilket på sätt och vis är synd, för detta är den viktigaste punkten, och hade det misslyckats där hade jag sluppit använda det.
Nu skulle man kanske kunna tycka att jag övervägde 770, och därmed inte borde vara så missnöjd med det här kortet. Och visst, även om jag misstänker att 780G drar lite mer ström än 770 så kan jag leva med detta. Men kortet är från Asus, som jag tydligen fortfarande inte lärt mig att undvika.
Asus misslyckas alltid med SATA-kontrollern på något sätt. På just det här kortet fanns det sex SATA-portar, vilket jag bedömde som många nog. Två är dom visar sig vara svarta (och fyra röda). Jag anade att detta kanske betydde något. Jag har ett annat Asus-kort med två oanvändbara SATA-portar i annan färg, men där skröt dom med att det hade "EZ-raid" eller något i den stilen, så jag visste att dom skulle vara oanvändbara redan innan jag köpte kortet.
Det här kortet hade helt enkelt "six SATA connectors". Vilket är helt sant, på kortet sitter det sex stycken SATA-kontakter. Fyra kopplade till en SATA-kontroller. Och två kopplade till... något annat. Sätter jag en disk på en svart kontakt ser OSet en IDE-disk. Jag antar att jag ska vara tacksam att OSet ser disken alls. (Här kan det vara lämpligt att förklara att IDE inte är ens så bra som under andra OS under Solaris, så jag har extra skäl att undvika det.)
Inte för att jag på allvar tror att det finns andra tillverkare som suger mindre, men så länge jag inte hittat en bra borde jag egentligen byta. Det är bara så svårt att hitta kort där ECC-stöd verkar troligt. (Eller det är jättelätt, men då blir dom dyra och varma.) Suck.
Jag har fotograferat våren.
Våren är fina grejer.
Stockholms lokaltrafik är sämre som vanligt. Den är dyrare. Det är omöjligt att faktiskt betala på bussarna. Och busschafförerna är inte i närheten av lika argsinta.
Jag är i skåne. Lund för att vara exakt. Det är en utmärkt stad, inte bara för att min mormor bor här, utan även för att jag nästan har ett jobb här (som lyckligtvis sedan kan utspela sig i Stockholm). Och så det här med bussarna.
Jag ville åka från Ideon till mormor, men jag visste inget om vilka hållplatser som kunde vara lämpliga. Lyckligtvis väntade sig Skånetrafiken inte heller att jag gjorde det, och lät mig skriva in gatuadresser som den sedan planerade en resa mellan. Och talade om vad resan skulle kosta gjorde den också. (15 kronor.)
När jag sedan utförde själva resan lärde jag mig två saker. Den första var att vi i Stockholm har väldigt dålig information på våra busshållplatser. Om vi har riktig tur finns det en siffra som talar om hur långt det är till nästa buss. På några utvalda linjer alltså. Här nere finns det en lista på dom tre närmaste bussarna, så vitt jag kunde bedömma från alla linjer. (Om än inte alla hållplatser.)
Den andra var att det inte bara är möjligt att betala i dessa bussar, det är en kulturupplevelse. Busschaffören frågade vart jag skulle åka. Dum som jag är försökte jag besvara den frågan, vilket inkluderade att titta på min lapp med info om hur jag skulle åka. Jag skulle byta, och visste inte om jag skulle tala om den hållplatsen eller min slutdestination. Så jag talade om båda, och han fick ett raseriutbrott för att jag tog så lång tid på mig med mitt svar. Det korrekta svaret var tydligen "inom Lund", och fort skulle det gå! Jag kan inte minnas att en Stockholmsk busschafför någonsin skrikigt åt mig.
Ibland när man sitter vid köksbordet slår dumheten till, och man läser det som står på en eller annan matförpackning. Ofta är det mjölken, och det som står bringar stor ledsenhet. Men idag var det smöret, alltså bregotten, alltså matfettsblandningen.
För ett tag sen, när källsortering var en ny tanke, bestod bregottförpackningen av fyra delar. Lock, fånig pappersbit, plastburk, och papp utanpå plastburken. Dessa delar skulle separeras, rengöras, och sorteras för sig. Numera har dom insett att ingen orkar ta loss pappen utanpå burken, och kallar det för tre delar, varav bara locket räknas som plast.
Så långt är det nog bra. Men vad heter egentligen den fåniga pappersbiten? Jag mindes att dom hade ett löjligt namn på den, så jag blev inte överdrivet chockad när jag läste att det var en skyddsoblat. Men sen läste jag att burken var en bägare, och då blev jag så upprörd att jag bloggade. Det kan ni tacka Arla för.
Jag köpte chips igår. Detta är inte i sig något unikt, jag inbillar mig nämligen att jag tycker om chips. Det är kanske sant också, men jag blir alltid besviken. Så när det kommer nya spännande smaker provar jag kanske lite ivrigare än jag borde. Och igår hittade jag chips av mandelpotatis med smak av aioli och lingon. Enligt påsen alltså. Så vad tror ni dom smakade?
Just det, ostpulver. Tack, matvaruindustrin.
Nu är jag i London. Saker är lite konstiga här. En av dom första stora konstigheterna jag la märke till var bussarna. Inte att dom kör på fel sida av vägen. Och inte att dom har två våningar (jag såg det givetvis, men jag visste ju att det skulle vara så). Nej, det jag märkte var att det gick att läsa vad det var för linje så lätt. I Stockholm är ju detta ganska svårt, antingen för att det är så mycket smuts på baksidan av bussen, eller bara för att skylten är enormt dålig. (Lågupplöst, och/eller enormt ljus-svag.) Här är skyltarna fortfarande separata tryckta skyltar, och bussarna är rena nog att även baksidan går lätt att läsa, och det var så mkt bättre att jag chockerades. Inte riktigt det jag väntade mig att reagera på... (Men jag erkänner att jag inte sett hur det blir på natten än.)
Nästa sak jag märkte med bussarna hände först när jag åkte med en, och det var att dom är designade för dvärgar. Inte så som vissa svenska bussar med praktiska bölder från taket, utan allting. Jag kan inte stå rak nånstans. Men dom har två våningar, så jag förlåter dom.
Det verkar som att jag har läsare som är så kulturlösa att dom inte känner till ordet ihopa. Jag erbjuder därför en mp3:a med en mening där ordet ingår. Just den mening jag ändrade lite på i min förra rubrik, för att vara exakt.
Egentligen skulle jag ha postat det här igår, men min laptop fungerade inte.
Eftersom IRC tvingade ner mig i folkdjupet i lördags (jag såg på hela eländet) så kände jag mig manad att posta dessa löpsedlar. Vad själva skandalen var är jag lyckligen ovetande om.
Igår försökte jag förbättra mitt liv lite. Det finns många saker man blir ledsen av när man använder datorer, främst för att något som borde vara lätt är svårt eller omöjligt, eller för att något inte fungerar. Idag tänkte jag prata om svårigheten med att döpa om filer.
På typiska moderna datorer använder du ett grafiskt användargränssnitt. Detta anses oftast vara bättre, för det är lättare att lära sig. Detta är antagligen sant, men jag kan redan använda text-baserade gränssnitt som jag oftare finner bättre än jag finner dom sämre, så jag skiter i det. Men just att döpa om filer har alltid varit lite opraktiskt, i det ganska vanliga fallet när man bara vill ändra namnet lite (för man anger först nuvarande namn, och sedan nytt namn, helt separat).
Men det behöver inte vara så. Jag har observerat mig själv döpa om ganska många filer på sista tiden, och hittat flera saker jag kan göra för att göra det lättare. Jag skriver om detta dels för att jag är fantastisk, men också för att ge andra som använder ZSH möjlighet att förbättra även sina liv.
Jag döper ofta om den nyaste filen i en låda. Det vore bra med ett extra smidigt sätt att referera till den. Och det är ju inte så svårt, även om syntaxen givetvis är helt ogenomtränglig. Det behövs bara ett litet alias:
alias -g \\lf="*(.om[1])"
Nu kan jag skriva "mv \lf ostkaka" och döpa om den senaste filen till ostkaka. Men jag vill ju antagligen bara ändra namnet lite. Jag behöver ett sätt att expandera aliaset utan att köra kommandot. Jag tänkte att ZSH gör mycket smarta saker när man trycker på tab, kanske även detta. Men tyvärr var det inte så. Inte heller dom andra widgets (ZSHs praktiskt tydliga term för det) man rimligen kunde haft på tab gör det. (Jag har expand-or-complete-prefix, vilket jag skulle kunna skriva mycket om varför det inte riktigt är vad jag vill ha, men ni får klara er utan.)
Den redan existerande widgeten _expand_alias verkar bara fungera på icke-globala alias (eller rättare sagt, man måste utföra magi med zstyle för att ändra vilka typer den tror på, så det kändes inte värt besväret att lyckas använda den). Den redan existerande widgeten _most_recent_file fungerar visserligen fint, men i verkligheten har jag såklart fler alias jag vill kunna expandera sådär. Så det fick bli en ny funktion:
expand-alias-and-glob() {
local words word alias
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
alias=$aliases[$word]
[[ -z $alias ]] && alias=$galiases[$word]
if [[ -n $alias ]]; then
LBUFFER=$LBUFFER[1,$(($#LBUFFER - $#word))]
LBUFFER+=$alias
fi
zle expand-word
}
zle -N expand-alias-and-glob
bindkey '^\' expand-alias-and-glob
Så nu kan jag skriva "mv \lf \lf" och trycka ctrl-\ (jag har \ på en egen tangent, men det fungerar även på min laptop där det blir ctrl-alt-+) och sedan editera destinationsnamnet. Fantastiskt. (Man kan absolut argumentera för att detta borde vara en completion-widget istället, men det är så ogenomträngligt hur man gör sådanna...)
Men så ovanligt är det inte att jag vill döpa om en fil som inte är den senaste. Detta problem visade det sig finnas en inbyggd widget som kunde lösa. Eller ja, filnamnet kan fortfarande vara jobbigt att ange, men jag behöver bara göra det en gång:
bindkey '^x^d' copy-prev-shell-word
Så nu skriver jag alltså "mv 'fil med långt jobbigt namn' " och trycker ^x^d och så står det plötsligt "mv 'fil med långt jobbigt namn' 'fil med långt jobbigt namn'". Nu behöver jag bara ett bättre sätt att navigera runt i detta medans jag editerar det.
Sedan tidigare har jag bundit diverse kombinationer med piltangerna till att hoppa runt på relativt praktiska sätt. Jag har beginning-of-line, end-of-line, vi-backward-word, vi-forward-word, vi-backward-blank-word och vi-forward-blank-word. Detta är nog så praktiskt, när det är det jag vill göra. Men det finns inga shell-(riktning)-word. Jag förstår inte varför. Antagligen för att dom som gör ZSH djupt i sina hjärtan "vet" att filnamn inte har konstiga tecken (som mellanslag...) i sig, och det därför blir samma sak. Men jag har filer med mellanslag i namnen. Faktiskt. Så det fick bli två nya funktioner till:
shell-backward-word() {
local words word spaces
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
spaces=-1
while [[ $LBUFFER[$spaces] == " " ]]; do
(( spaces-- ))
done
(( CURSOR -= $#word - $spaces - 1 ))
}
shell-forward-word() {
local words word spaces
words=(${(z)RBUFFER})
word=$words[1]
spaces=1
while [[ $RBUFFER[$spaces] == " " ]]; do
(( spaces++ ))
done
(( CURSOR += $#word + $spaces - 1 ))
}
zle -N shell-backward-word
zle -N shell-forward-word
bindkey '\e[1;5D' shell-backward-word
bindkey '\e[1;5C' shell-forward-word
shell-backward-word flyttar ett tecken för långt om ordet slutar på mellanslag ("foo\ " alltså), men jag ser inget uppenbart sätt att förhindra detta, och väljer att istället leva med det.
Alldeles strax ska jag göra fler magiska funktioner för att editera filnamnen också. En som ersätter mellanslag med _ känns väldigt lockande. Jag tror faktiskt jag ska ta och göra den innan jag publicerar det här.
end-of-shell-word() {
emulate -L zsh
local words wordcount lwordcount rwordcount
words=(${(z)BUFFER})
wordcount=$#words
words=(${(z)LBUFFER})
lwordcount=$#words
words=(${(z)RBUFFER})
rwordcount=$#words
if [[ $wordcount < $(($lwordcount + $rwordcount)) ]]; then
CURSOR+=$#words[1]
fi
}
drougge-mangle-filename() {
emulate -L zsh
setopt EXTENDED_GLOB
local words word
zle end-of-shell-word
words=(${(z)LBUFFER})
word=$words[-1]
LBUFFER=$LBUFFER[1,$(($#LBUFFER - $#word))]
LBUFFER+=${(qq)${(Q)word//\\ #-\\ #/-}//\ ##/_}
}
zle -N end-of-shell-word
zle -N drougge-mangle-filename
Sådärja. Den tar bort mellanslag runt - också. Syntaxen är en dröm, inte sant?
När remsan försvann bloggade jag inte om det. Nu är remsan tillbaka, och jag har bestämt mig för att lyckas blogga om det. (Det underlättar också att jag ju har något annat jag ska blogga om. Något färskt alltså.)
Jag har tyvärr ingen bild på den nya remsan (eller den gamla för den delen), men jag vet att den kommer vara kortare och dyrare än den gamla. (16 istället för 20 kuponger, 160 istället för 145 kronor.) Så nu blir det 20:- per resa, mot 18:- just nu, och 14:50 innan dom sänkte priset förra gången. (Fast den här gången kallar dom det faktiskt inte för en sänkning.)
Det spännande, det som gör att jag faktiskt lyckas blogga, är dock biljett-automaterna i buss-kurerna. Dessa har jag inte heller någon bild på, men dom ser ut som p-automater. Det fina med dom är, förutom onödigt krångliga instruktioner, två saker: Dels kan dom aldrig ge växel, och så står det inte vad biljetterna kostar på dom. På SLs hemsida står det, så jag kan avslöja att en vanlig resa kostar 26 kronor. Jämnt och fint, som gjort för att man ska bli tvungen att betala extra även när man vet vad det kostar. (Automaterna tar inte heller sedlar, trots att en resa i tre zoner (det nya systemet har tre zoner) kostar hela 52 kronor.)
Jag känner att min dröm om gratis kollektivtrafik blir allt mer avlägsen.
Precis när man minst anar det så programmerar jag lite på EFS. Jag har nu återigen kommit till stadiet att jag kan placera källkoden och objektfilerna på EFS och det fungerar att bygga så.
Visst, jag har varit där förut, för över ett år sen faktiskt, men sen förstörde jag givetvis det. Den här gången fungerar det med ytterligare ett internt abstraktionslager, och ju fler abstraktionslager desto bättre, det har jag lärt mig av java.
Inatt drömde jag om när det stora kriget kommer. Från den drömmen har jag en mycket viktig lärdom att dela med mig av: Det är meningslöst att bära med sig Trocadero, för man kommer ändå bli tvungen att gömma den i ett källarfönster innan man hunnit ha någon glädje av den (det går inte att springa ordentligt annars).
När jag skulle hem från proxxi idag så valde jag att underlätta detta med hjälp av tunnelbanan, och fick därför möjlighet till en sån där spännande upplevelse som får mig att blogga.
Spärrvakten stämplade min biljett (tänk, jag skulle ju blogga om remsans försvinnande!), och frågade sedan om jag hade en bror. Det har jag ingen, men han insisterade. En bror som blev korsfäst i jerusalem.
Visst har jag blivit anklagad för att se ut som Jesus förut, men inte av någon jag inte känner alls, och vanligen har jag håret utsläppt när det händer också. Men det här var inte en vanlig stel svensk, utan en invandrare från Afrika (han specificerade inte närmare), och där är folk tydligen mer öppna. Han "varnade" mig för att jag skulle få folk som försökte följa mig om jag åkte till Afrika.
Min erfarenhet säger för all del att det är vanligare att dom försöker sälja hasch till mig, men det var säkert bara i Agadir.
Och slutligen ska jag göra en trend av att fylla i något jag glömde i förra posten, och säga att natten är den enda civiliserade tiden att åka bil.
Idag har jag för tredje gången åkt bil med Klas på allmän väg. Sin vana trogen lurade han mig till något när jag var nyvaken, i det här fallet att jag skulle till proxxi. I princip för att peta på hans defekta Sun-burk, men hittils har vi inte kommit så långt med det. Dessutom är Klas inte här.
Klas är inte här för att han är väldigt förtjust i det här med att köra bil. Jag kom fram till detta då vägen från mig (på söder) till proxxi (på östermalm) visade sig passera bl.a. djurgården och UFSs kansi (i närheten av ropsten, uppfattade jag det som). Nu skjutsar han hem folk medans jag bloggar.
Det jag egentligen skulle skriva om är dock upplevelsen att åka i en bil som körs av Klas. Det är inte så att han är en dålig förare, eller inte i betydelsen att han har dålig kontroll över bilen iaf, det är bara det att det går lite fortare än jag tror dom flesta skulle kört på samma väg. Ett problem som blir mycket mindre på vägar med hastighetsbegränsningar förståss, men i en liten bil känns farten högre, och Klas bil är liten... Och ute på Djurgården mitt i natten kan hastighetsbegränsningar överskridas lite lätt..
Men nu kom Klas tillbaks, för jag är enormt effektiv på det här med att blogga. Så då avslutar jag med det jag glömde säga förra gången: När man vaknar och har dreglat blod på kudden, vilket hände både då jag drog ut tanden och igen nu när dom grävde under den, då känner man att civilisationen inte har kommit så långt ändå.
Som alla vet handlar livet om upplevelser, och igår fick jag den nya fräscha upplevelsen att bli sydd i munnen med tre stygn. Jag har aldrig blivit sydd i förut, om man inte räknar en nål genom fingret under syslöjden i skolan för många år sedan.
Det började för två månader sen med att min tandläkare försökte dra ut en av mina tänder. Det var en väldigt dålig tand (såklart), så en bit av roten blev kvar och gick inte att få bort utan att slipa bort en bit av käkbenet sa hon. Och sådant sysslar inte hon med, så det fick bli att boka tid hos en tandkirurg.
Och igår så var det dags. Det hela kändes hemskt seriöst, med sterila plast eller pappersbitar på allting, inklusive mig, lampan, borrens handtag osv. Själva ingreppet märktes inte så mycket egentligen, för jag var ordentligt bedövad. Men syendet har jag två observationer om: Dels att det är en underlig nål dom använder (en halvcirkel av metall som tillverkats med en tråd i ena ändan och en spets i den andra), och att det inte spänner det minsta i stygnen när bedövningen släppt, vilket jag hade väntat mig.
Däremot gör det ont. I halva munnen och ansiktet. Det är en väldigt annorlunda upplevelse mot när större delen av tanden togs bort. Även då hade jag givetvis ont, men det var där tanden suttit jag hade ont, inte i halva munnen. Och det var ett sår, det här upplever jag inte så, för det är ju igensytt och känns därför mer som ett blåmärke. Det är svårt att gapa, omöjligt att borsta tänderna, och den bakteriedödande lösningen jag sköljer munnen med smakar illa.
Dålig som jag är väntar jag nästan en vecka med att skriva om det, men i lördags firades att Iggy återigen blivit ännu äldre (vilket egentligen skedde i söndags). Så nu är vi inte lika gamla längre, igen. (Ålder räknas ju som alla vet med integer-variabler.)
Även i år fanns det sprutgrädde och oliver, men "Let's go, Mr Driver!" saknades, vilket såhär i efterhand känns lite underligt, även om man inte tänkte på det under festen.
Jag tänkte skriva att det hela kändes lite vuxnare i år, men sen tänkte jag på hur många vuxna som tycker om att bli redlöst berusade, och hur få (svenska) dylika som tycker om sprutgrädde och att säga "öhhh!" på det där sättet, så jag ska nog välja en annan formulering. Folk (Iggy) blev inte lika fulla i år.
Som dom mer inbitna läsarna av min blogg säkert märkte så har den varit nere. (Tillsammans med allt annat jag hostar på min fantastiska ADSL-uppkoppling, vilket något fler nog märkte.)
Jag skulle gärna säga att det var Telias fel, men det är lite oklart. Det är Telias fel om man tycker att Telia borde fortsatt vara ett monopol, men så som det ser ut idag är det omöjligt att veta vems fel det egentligen var.
Det som hände, så vitt jag kan räkna ut, var att någon servicetekniker från valfritt företag med tillgång till dom kopplingslådor som telefonnätet har i nästan varenda källare hade läst fel på vilken sladd han skulle klippa bort, och tog min lina istället. I två kopplingslådor. (En på hornsgatan och en i grannhuset, vilket lämnar bara den i det här huset orörd på vägen till telestationen.)
Två borttagna bitar sladd på under en meter ledde alltså till över två dygns nertid för mig. (Ungefär 14/8 10:00 till 16/8 15:30.) Jag funderar återigen på om det möjligen kan gå att skaffa två uppkopplingar till rimligt pris. Den jag har nu är ju dyr, för trots att dom sänkt hastigheten enormt följde såklart inte priset efter, så jag kan säkert få två linor för dom pengarna, men kan jag få det med fasta IPn och rimlig upphastighet? Och helst två olika tekniker också, men då det bara finns ADSL och Chello här blir det nog omöjligt. (Chello erbjuder inte fast IP. Och är inte billiga om man vill ha en rimlig hastighet heller.)
Insekter är fina djur, men ofta lite svåra att se ordentligt när dom flyger omkring. Därför valde jag ut en attraktiv växt vid vilken jag lurpassade med min kamera, och tänkte nu dela med mig av några av dom resulterande bilderna.
Det verkar som att det här med att åka tåg stimulerar min inre bloggare. Den här gången ska det handla om SJs "Internet ombord".
Eftersom mamma är en väldigt dekadent människa har hon en Macbook pro. Då den i kontrast till min dator har fungerande batteri (om än bedrövligt dåligt för att vara så ny) så var vi givetvis tvugna att prova den fina (trådlösa) internettjänsten som SJ erbjuder. Den är inte helt förvånande ganska dålig.
Steg ett i att använda den är att logga in på den. Enligt SJs instruktioner ska man "Öppna din webbläsare. SJ Internet ombord öppnas.", osv. Detta är naturligtis inte sant. Gissningsvis innehåller DHCP ett fält som kan tolkas som "startsida för bläddrare", vilket safari inte lyssnade på. Någon catchall oavsett vilken adress man skriver in fanns det iaf inte. Men jag skrev in IPt på DNS-servern jag fått i DHCP och blev där vidareskickad till rätt sida.
Nästa steg är att skriva in sin kod. En sådan har man inte om man inte åker första klass, så då får man börja med att köpa en. Det gick naturligtvis inte, men när vi klagade till konduktören fick vi en av henne gratis. (Vi vet inte om vi betalade för en på sidan, för det var efter att vi fyllt i alla uppgifter den dog.)
Sen var det då dags att prova själva surfandet. Det gör man självklart med ping. 9% packetloss, med min/avg/max/stddev = 169.714/814.674/11124.418/800.782 ms som tider. Verkligen fint. Att använda en bläddrare timear ut lite då och då, så sugandet är inte helt teoretiskt för gemene man heller.
Det här med att editera den här texten över denna superuppkoppling får mig förresten verkligen att uppskatta vims kommandomodell. (Jag råkade skriva "hopn" istället för "hon" en bit upp, och när jag såg det kunde jag trycka "[esc]?pn[enter]xA", och därmed ha rättat det och sedan fortsätta skriva där jag var. Det kändes fint.)
Efter att ha skrivit allt det här är jag enormt varm om benen (jävla "moderna" datorer), så jag slutar nu.
Såhär lagom till att jag åker till landet (vilket förra året ledde till en hel del bloggande) tror jag att jag officiellt ska ge upp att skriva om vissa saker.
Jag kommer inte skriva om stora Klasdagen, alltså när en hög proxxianer 2006-05-06 åkte längst ut på Roslagsbanan för att se att ja, Klas är en bonde.
Jag kommer inte heller skriva om min födelsedagsvandring, alltså när jag, Adam och Jonas gick ute i naturen och blev myggbitna på min födelsedag. (Det var inte planeringsmässigt relaterat till att jag fyllde år, kanske ska tilläggas.)
Antagligen finns det ganska mycket jag tänkt skriva om som jag nu inte ens kommer ihåg, men som också bör ses som övergivet. (Men inte texten om interlace såklart, den är bara lite lätt försenad!)
Varje gång jag går förbi en bit uppgrävd gata ställer jag mig själv samma fråga: Luktar Stockholms mark bajs? Eller är alla gatuarbeten jag någonsin gått förbi sådanna som lagar spruckna avloppsrör?
Jag vet att gamla stan är byggd på sopor, men större delen av stockholm har faktiskt berg under sig. Då jag har mycket svårt att tro att allt som kan gå fel under gator är avloppsrelaterat, blir jag tyvärr tvungen att dra slutsatsen att ja, Stockholms mark luktar faktiskt bajs.
Ibland tänker jag för mycket.
Sådärja, idag har jag lyckats uppgradera brandväggen!
Jag bytte datorn mot en Compaq som tyvärr inte bootar utan tangentbord, och bara har tre PCI-platser, men som iaf fungerar ordentligt, och som en extra bonus har en 686-processor (en PII/266 för att vara exakt).
Under omflyttandet lyckades antingen två stycken nätverkskort (3c509) ruttna, eller så fungerar inte ISA-platserna i den här datorn. Detta märkte jag förståss inte förens jag hade ställt den på plats, så den har nu två nätverkskort mindre än det var meningen, men lyckligtvis är det ju inte så hemskt viktigt att den har mer än tre. (Internt, externt och BOB.)
Så nu är det kanske dags att avslöja varför jag behöver en 686-processor i min brandvägg. Det är förståss för att jag har blivit helt galen, och därför som ett steg i mitt avvecklande av bigtower tänkte lägga den på samma fysiska maskin som brandväggen. Och detta kräver ju, om jag inte ska köra dom under samma kärna (vilket jag naturligtvis inte ska) att jag kan göra virtuella maskiner på datorn. Vilket tydligen kräver en 686-processor, även om jag inte vet om detta har en teknisk anledning, eller är bara för att jävlas.
Så snart ska jag nog lyckas skriva om den på vissa sätt fantastiska produkten VMware Server, som jag använder för detta.
När jag ändå uppgraderade brandväggen och jag också konfigurerat den att använda HFSC för att ge (tids)prioritet åt ssh (och lite andra regler när jag ändå höll på), så kanske folk slutar klaga på min uppkopplings dålighet när dom är inloggade på BOB.
Tidigare idag misslyckades jag med att uppgradera min brandvägg. Det ska jag snart göra om!
Jag gjorde flera fel, men det primära var att inte komma ihåg hur sällsynt lågbudget (på sämsta tänkbara sätt) hårdvaran i min brandvägg är. Den använder en K6-2-processor som är betydligt snabbare än jag behöver, men jag använder ändå denna dator som brandvägg just för att brandväggen, den pillar man ju inte på, så då slipper jag befatta mig med detta gudomliga moderkort. Var tanken alltså.
Efter att ha löst problemet med att även chassit är något av ett skämt, och faktiskt lyckats montera en andra hårddisk (för att jag inte tror på att inte köra RAID längre) så kom dom stora problemen.
Moderkortet ville givetvis inte boota från den nya disken. Jag hade gjort felet att glömma att äldre PC-datorer inte tror på att känna av vad det är för hårddisk automatiskt. Efter att ha kört dess "Detect IDE-harddrives"-funktion ville den fortfarande inte boota. Den hade nämligen känt av disken fel, och trodde att den bara var 500MB stor.
Jag tror jag tar och hoppar över en hel hög med mindre spännande problem här, för jag känner att det inte blev så spännande att läsa.
Slutklämmen är att jag hade glömt att en K6-2 inte är 686-processor. Varför detta är ett problem tänkte jag dock inte avslöja förens nästa gång, då jag förhoppningsvis har lyckats uppgradera (genom att byta hela datorn).
Det är för varmt för att blogga. Jag vet, jag har förstökt sen i måndags. Jag hoppas verkligen det inte blir lika försenat som texten om interlace. (Som kommer om "två veckor", såklart.)
Så, eftersom det inte går att blogga om något riktigt, så får ni istället höra om min frukost.
Trodde jag alltså, men jag är ju på proxxi, och blir därför hindrad. Min frukost tog flera timmar, även det för att det är så varmt.
Jag har blivit med iMacar.
Den blåa tror jag är en iMac DV SE, och den gröna en iMac Rev B, men Apple gör det inte lätt att vara säker. Det jag vet är att den blåa har en 400MHz G3, 512MB RAM och 13GB HD, och att den gröna har en 233MHz G3, 96MB RAM och 4GB HD. Och att den blåa har firewire.
Det finns inget bättre än en bra start på dagen. Och en bättre start än en brinnande kudde har jag svårt att tänka mig.
Så här kommer receptet på detta:
Luta upp sängen för bekvämt sittande så att kudden kommer i kontakt med lampan. Vänta lite. Servera med flammhämmande vatten. Här kommer två bilder på min färdiga kudde:
Egentligen min mammas kudde förståss, för det var utförandet av detta recept jag hittade när jag yrvaket följde den spännande lukten till mammas säng, och därmed fick denna underbara start på dagen. (Mamma är förkyld, och kände därför ingen lukt.)
När jag som bäst sätt och utövade min sadistiska sida genom att designa en TrackMania-bana så blev skärmen plötsligen svart. Mitt stora förtroende för TrackMania gjorde att jag antog att spelet hade kraschat, men så var det inte. Tre sekunder senare fick jag bild igen, och trodde jag skulle kunna fortsätta, eller iaf spara mitt alster. Men så länge fick jag tyvärr inte ha kvar bilden, och den här gången verkade det permanent.
Jag testade att trycka i skärmkabeln ordentligt, och när det inte hjälpte och jag hade väntat en stund bootade jag om datorn. Den pep. Upprört. Jag bestämde mig för att den skulle få vila en stund.
Ungefär en timme senare satte jag på den igen, och den pep förebrående åt mig. Min bana var tydligen så ondskeful att den hade skadat datorn ordentligt.
Nästa steg var att ta isär datorn, och se om något verkade ha lossnat (grafikkortets absurt stora kylfläns kändes som en trolig kandidat). Men allt verkade sitta bra. Jag provade att slå på datorn i isärtaget skick. Den fungerade. Det var verkligen så att banans ondska hade dödat den, och lite kärlek fick liv i den igen.
Nu har jag satt ihop den igen, och den fungerar fortfarande.
Detta påminner mig också om hur bra hårdvara vi har på Proxxi, när vi i söndags gick och mätte elförbrukningen på diverse saker. Sony 17" skärmarna drar nästan lika mycket avstängda som DVD-spelaren drar när den spelar en skiva. Och då menar jag avstängda med knappen, inte som dom blir om dom inte får bild.
Jag älskar verkligen hårdvara.
När jag gick hem i regnet igår (för det kändes trevligare än att åka tunnelbana, då jag råkar tycka om regn) så kände jag att det vore rätt att blogga om TrackMania Nations. Det är nämligen så att jag spelar detta spel.
Det är ett spel till Windows. Det är 3D. Det är så nytt att jag inte äger något grafikkort det fungerar bra på. Och det är jättedåligt. Men jag har tydligen blivit en gamer, och struntar därför i allt detta.
Men jag är också en väldigt ond människa, med en fin tradition av att göra elaka banor. Så då använder jag spelets (givetvis mycket dåliga) baneditor för att göra detta. Sen känner jag mig för elak och gör dom mindre elaka, men jag får ändå Klas att snabbt byta mellan "jag hatar dig" och "jag älskar dig" ganska mycket när han spelar, så helt illa kan det inte ha blivit. Den som vill hata och älska mig, men inte är på proxxi, kan ladda ner mina två första banor och njuta.
Idag har vi misslyckats duktigt. När jag säger vi menar jag givetvis SUA. Vi har köpt en A1a, vilket inte (efter våra kriterier) är dåligt i sig, men den kommer från Norrland, alltså med bussgods. Eftersom jag inte är från Norrland är bussgods är inte ett företag jag uppskattar så mycket.
Men vi backar lite. 14:40 gick vi på bøffhuset. Där tog det väldigt lång tid innan vi fick beställa, och varje gång vi skulle ha mer sås och potatis (vilket, för den som inte är insatt, var många gånger) så tog det så lång tid att Jonas helt enkelt satt och inte åt ganska mycket.
Därför, och kanske även för att jag är så välkänt bra på att äta, kom vi därifrån en stund efter 16. Vi trodde att det var 16:00, men såvida inte ganska mycket tid försvann spårlöst på väg till proxxi var det nog en stund efter. 16:30 kom vi till proxxi, hämtade min pirra, och gick iväg mot bussgods, alltså tunnelbanan.
Vi kom "perfekt" till tunnelbanan, men eftersom jag numera är nästan helt stationär, och därför har remsa, så fastnade jag bakom folk som tjafsade med spärrvakten, och vi missade därför det tåget. Eftersom SL är bra saknades nästa tåg, och vi fick vänta tio minuter trots att detta är rusningstid. Vi kom slutligen till T-centralen 16:53.
Där irrade vi lite, för det här med att hitta är relativt. Vi kände inte att vi lyckades hitta, och 16:57 ringde vi till bussgods för att förutskicka att vi nästan var där, och därmed hindra dom från att stänga, och kanske få lite hjälp med att irra rätt. Inget svar.
Vi irrade lite till, och 17:00 hittade vi faktiskt bussgods. Bussgods tyckte att dom var stängda, för dom stängde ju 17:00. Inte så väldigt stängda, men dörren var stängd (låst) och hade en pappbit på sig som talade om att det var stängt. Vi väntade på att någon skulle komma ut (så att vi hade en öppning att kommunicera genom), och Jonas försökte då be om att få hämta vårt packet ändå, men det trodde dom inte på.
Eftersom bussgods inte bara har väldigt fin service, utan även otroligt bra säkerhet letade vi lite efter vårt packet bland alla dom som låg utanför, men det verkade inte vara där.
Imorgon försöker vi igen.
Det går säkert åt helvete på något sätt då också.
Vilken svårighet, undrar ni säkert. Det är ju bara att koppla in den, och så funkar det.
Visst. Så ska det vara. Jag har dock till min stora irritation kunnat konstatera att så inte alls är fallet. Man måste under vissa för mig helt otydliga förutsättningar tydligen koppla dom på en IDE-buss som följde med moderkortet, inte på ett expansionskort. Kanske är det alltid så, jag har kanske aldrig försökt koppla på något annat sätt förut.
Man kan säkert också undra varför jag skulle vilja, eller iaf bry mig om, att kunna koppla en optisk enhet på en extrabuss, när det ju faktiskt följer med minst två bussar på alla moderna moderkort. Så det är väl bäst att jag förklarar. (Med undantag för groteskt moderna moderkort som tror på SATA, men det tänker jag ignorera.)
På mitt moderkort finns det två IDE-bussar, och på ett PCI-kort finns det två till. Jag vill ha både min fungerande och min trasiga brännare inkopplade, för den trasiga är mycket sämre på att läsa skivor, och därför bättre på att märka när dom blivit marginellt brända. (Och med mina superkvalitetsskivor är detta bra.)
Vidare vill jag, eftersom optiska enheter är mycket duktiga på att monopolisera IDE-bussar, inte att någon av dessa delar buss med något annat. Och för det tredje vill jag, eftersom jag är konstig, kunna boota från en hårddisk. Det är tänkbart att mitt expansionskort stödjer att jag bootar från det, eller att datorns BIOS stödjer det, eller vad som nu krävs (jag tror egentligen inte på PC-datorer, och försöker därför att inte veta för mycket).
Det är alltså tänkbart att allt detta skulle vara lösbart, men min första tanke var givetvis att koppla brännarna på extrakortet. Vilket ledde till att datorn inte bootade, och en ganska lång och irriterande felsökning. När det nu slutligen funkar, och jag kan blogga igen, delar den trasiga brännaren buss med boot-disken. Och jag är ganska irriterad.
Så irriterad att jag bloggade, faktiskt. För första gången i år. Kanske blev jag lite för irriterad för att skriva särskilt väl om det, men det får ni leva med.
(Anledningen till att problemet uppstår först nu är att den fungerande brännaren ända sedan jag köpte den varit inkopplad via firewire, men nu när jag ändå lyckades få ner mängden hårddiskar i datorn så mycket att jag kunde stänga chassit tänkte jag fixa även denna defekt. Otroligt dumt av mig, inser jag såhär i efterhand.)
Video Nord lägger ner.
Jag blev helt chockad. Sen hoppade jag av bussen och gick in för att se om det fanns några gamla fina saker från barndomen man kunde köpa på deras utförsäljning. Det var det tyvärr dåligt med, jag kom därifrån med del 2, 3 och 5-8 av Sandy Bell, som jag inte kände mig säker på om världens bästa Ozon Media gett ut på skitDVDer. Det visar det sig givetvis att dom har, men risken är inte helt liten att VHSerna håller högre kvalité, så överdrivet missnöjd med mitt köp är jag inte. Snarare glad åt att saknade delar går att hitta på annat håll.
Men det viktiga är att Video Nord upphör. Jag tror jag upprepar det en gång till:
Video Nord lägger ner.
Som ni säkert vet är jag lycklig ägare till en Mac Mini. Som har alldeles för lite minne. (Jag levde länge enligt principen att om Apple sålt datorn med 256MB minne så ska det räcka, men jag har nu gett upp denna livslögn.)
Så idag köpte jag 1GB minne (för 889:- på Webhallen). Sen var det bara att bryta sig in i datorn! Antistatmedveten som jag är la jag den på en lurvig handduk för denna operation.
Enligt Apples egna instruktioner ska man sticka in en smal metallskiva ("putty knife") att bända isär den med. I sin oändliga vishet har Apple nämligen inte begåvat Minin med några skruvar, utan det är bara ett antal plastkrokar som håller ihop delarna. Jag valde två osthyvlar för detta ändamål.
Den sista bilden visar dom skador jag nu har på min Mini. Verkligen katastrofalt.
Det bilderna däremot inte visar är hur svårt det var att få ner osthyvlarna. Jag blev tvungen att använda en smörkniv för att bända upp springan, och t.o.m. den var svår att få ner. Ni ser kniven på den tredje bilden. Lyckligtvis tror jag på mer våld-metoden, så till slut gick det.
Att sedan installera minnet var hur lätt som helst, och att sätta ihop datorn igen krävde inte allt för mycket våld. Givetvis, eftersom jag är så bra, fungerade det direkt.
Skillnaden är enorm, inte sant? Jag trodde jag hade köpt bara av den första sorten. Jag har absolut bara betalat för den. Men en spindel (25 skivor) var minsann av den andra typen. Spännande. Och ett misstag jag nog också lätt skulle gjort när jag packade en order, för dom ser ju så uppenbart olika ut.
Här, ni får en lite större bild på själva skillnaden:
Riktigt genialiskt redan att +R-skivor ska ha en logga som det står "RW" i förståss, men Traxdata har inte direkt gjort saken bättre på dessa skivor.
Nå, när jag ändå skriver här kan jag väl passa på att säga att jag nu missar en tenta för att jag är sjuk, för sånt ska man skriva i sin blogg. (Och så är det en ursäkt för att det här är så trist också. Att jag är sjuk alltså.)
Igår uppgraderade jag min filserver. Som alla uppgraderingar var den till något sämre, för jag ville frigöra den bättre datorn. Nu är den således en 600MHz PIII med 384MB RAM, och alldeles för många diskar. Fler än innan uppgraderingen, men inte med större låda. Jag tog tyvärr ingen bild innan jag började, men här är en efter:
På bilden ser vi en typisk ful minitower som egentligen har plats för två diskar (eller fem om man räknar 5.25"-platserna). I den ser vi sju diskar, massor med kablage och en trafo. Vi anar också ett moderkort. Bakom den ser vi en till trafo, för det kändes inte så bra att driva allt det där på en enda skittrafo. (Jag äger givetvis inga bra.)
Eftersom detta egentligen var igår borde jag förståss skrivit om det då, men jag är ju lat. Och givet min statistik av bloggande nyligen är det här ändå ganska imponerande.
Sen skyller jag på att jag var ute och fotograferade den vintriga staden.
Länge har jag skjutit upp att skriva om interlace. Längre ska det bli. Idag tänkte jag istället skriva om något lite mer lättsinnigt, som slutförvaringen av kärnreaktorers härligt radioaktiva avfall.
Här sitter jag i skenet från en lågenergilampa och tittar på en jämförelsevis strömsnål platt skärm. Och ändå gör jag av med massor med el. Att vi skulle sluta göra detta verkar inte ligga i den överskådliga framtiden.
Men el kommer faktiskt inte genom magi från urtag i väggen, den måste genereras på något sätt. Det typiska sättet i dagsläget är genom att snurra på generatorer. Det kan göras genom att låta vinden blåsa på en propeller, eller vatten som ändå tänkte rinna neråt driva en turbin när det ändå är i farten, men större delen (globalt) tror jag genereras genom att vatten kokas, och ångan driver turbiner.
I USA tror dom på att göra detta genom att bränna kol. I Sverige verkar vi inte tro på att göra det alls, men gör det tills vidare genom att låta radioaktiva ämnen slå sönder varandra. Kärnkraft alltså.
När dessa ämnen slagit sönder varandra en stund duger dom inte till att koka vatten med längre, men är fortfarande väldigt radioaktiva, och kan därför inte bara slängas hur som helst. Dom tänker dessutom fortsätta vara radioaktiva i tusentals år. Det underbara konceptet "slutförvaring" blir här relevant. Den vanliga lösningen här i sverige är att gräva ner avfallet djupt i vårt urberg. Dom flesta ser nog inte detta som en bra lösning, och ger det som ett argument mot kärnkraft.
Det andra argumentet mot brukar vara att själva reaktorerna är farliga. Detta är säkert sant, särskillt när dom inte sköts ordentligt, men jag tror att om vi inte varit dumma nog att förbjuda forskning inom området skulle dom ganska snart kunna vara riktigt säkra. Och förutom det radioaktiva avfallet är kärnkraft ett mycket miljövänligt alternativ. Och billigt också.
Så, slutförvaring. Hur man än gjuter in avfallet kommer det sannolikt komma ut till slut. Lösningen är både enkel och uppenbar: Förvara det inte på jorden. Vi har sedan långt innan jag föddes klarat att skjuta upp saker i rymden, och solen är en finfin förvaringsplats för den här typen av avfall.
Det finns förståss lite besvärliga praktiska detaljer. Inte minst det att rymdfarkoster har en tråkig tendens att explodera nånstans i atmosfären. En extremt dålig plats för vårt kärnavfall. Men detta är inte ett problem, för kärnavfallet är nämligen inte i sig intressant, och behöver därför inte behandlas så snällt som det vi normalt skjuter upp. En rejäl kanon duger bra.
Avfallet gjuts in lämpliga kulor, och acceleras sedan magnetiskt till lämplig hastighet. (Då jag skriver allt detta utan att googla en enda gång blir det inga siffror.) Kulornas skal bör således vara magnetiskt, och tjockt nog att inte helt försvinna innan atmosfären lämnats. Detta låter för mig som mycket små problem. En dylik kanon vore säkert dyr att bygga, men vi behöver nog bara en per kontinent eller så.
Det enda egentliga problemet tycks för mig vara politisk motvilja mot denna utmärkta energikälla. Synd att jag inte skulle stå ut som politiker...
Helt otroligt. Som ni kanske minns går jag med en dåres envishet till Ica Nära när jag handlar. Och idag hade dom mintkrokant! Jag blev så till mig att jag var tvungen att blogga. (Dessutom har klagomål om brist på just bloggande inkommit..)
Idag när jag åkte till japanskan hamnade jag på en modern buss. Moderna bussar är handikappanpassade, så det är ingen trappa in i dom. Det är säkert jättebra, om man har sådanna problem detta är till för att lösa. Nu har jag inte det, utan istället "problemet" att jag är något över medellängd. På gamla bussar leder inte detta till några svårigheter. Visst, det vore trevligt med mer benutrymme, men det är inget jag direkt lider av.
Idag led jag. Jag led av att mitt huvud slog i taket, vilket jag var helt oförberedd på. Naturligtvis var det dumt av mig att sätta mig på en fönsterplats, där taket böldar ner. Att detta går bra på gamla bussar borde jag inte låtit mig luras av. Efter detta satt jag ihopsjunken (säkert mycket bra för ryggen) och slog bara i huvudet en gång, lite lätt, när bussen körde över ett gupp.
På vägen hem hamnade jag på en halvmodern buss, som har samma handikappanpassning, men utan att jag slår i huvudet. På detta sett kan vi observera den snabba utvecklingen mot bussar ingen normal människa kan använda i verkligheten, men som verkar väldigt handikappanpassade på pappret.
Igår fyllde Iggy 25.
Iggy är inte gammal än, han är en fjortis. Till tonerna av Madonna - Holiday.
Iggy fick en behållare grädde. En sån där man kan spruta direkt i munnen ur. Vilket han gjorde. Sluskpoäng!
Sen är det inte Iggys födelsedag utan "Let's go, Mr Driver!" och oliver. Lyckligtvis figurerade båda.
Vill ni läsa hur bra det gick när cigaretterna tog slut rekommenderar jag Antilas text om eländet.
Jag har just fått en ursäkt att skriva något här, i form av en fråga:
"Hur kan du plåta så små insekter? Vad har du för objektiv på din kamera?"
Jag vet inte vad det är för objektiv exakt, för trots bildernas närmast oändliga proffsighet har jag en billig skitkamera som inte avslöjar sånt. En Sony DSC-P30 för att vara exakt. Men den verkar kunna fokusera ner till ungefär 2cm från linsen.
Detta är dock i stort sett dess enda konst. Den har konstig färgåtergivning under nästan alla ljusförhållanden, ett gigantiskt behov av ljus, kort batteritid (vansinnigt kort om man använder blixten), lång tid mellan att man kan ta bilder (även detta värre med blixt), och dåligt interface om man vill ställa om saker. Och låg upplösning, men det spelar ingen roll för blogg-bilder.
Jag har ganska länge tänkt att jag borde köpa en bättre kamera. Men då skulle jag vilja ha en bra (inte bara bättre) kamera, och sådanna är för dyra. Både rent budgetmässigt, och för att jag ska kunna ha den med mig överallt utan att oroa mig.
Mitt i den halländska urskogen
så ringde Yann för att berätta att Debian nu även finns för FreeBSD. Eller har med FreeBSD i sitt arkiv kanske det var. Och då lurade jag honom att läsa min blogg!
Jag har länge tänkt att min blogg är den perfekta platsen att skriva om videoformat. Tanken är att det ska bli en hel artikelserie, och att den ska behandla både analoga och digitala format, men vi börjar mjukt med en beskrivning av hur CRT-skärmar ritar bilden, som jag sedan kan referera till när jag skriver nästa del om interlace.
En CRT-skärm är vad jag fortfarande anser bör kallas en vanlig skärm, dvs en stor och tung sak av glas. Skärmens insida är klädd med ett fosforlager, och baktill sitter en eletronkanon. När elektronerna från elektronkanonen träffar fosforen fångas dom upp, och ut kommer istället fotoner - ljus. En modern skärm med färg har flera kanoner och färgade punkter i fosforen, men exakt hur det fungerar skippar vi. Och även i övrigt förenklar jag kanske lite väl mycket, men jag tänker att begriplighet är viktigare än exakt korrekthet.
Runt skärmen sitter elektromagneter som kan styra om elektronstrålen ur kanonen. En bild ritas från övre vänstra hörnet och sveper åt höger. När den kommit till högra sidan börjar den om till vänster, lite längre ner, och ritar nästa rad. Och när den ritat klart hela bilden börjar den om med nästa bild.
Fosforen brukar hålla ungefär samma ljusstyrka i runt 20ms sedan den senast bestrålades, och tappar sedan raskt i ljusstyrka. Detta betyder att bilden måste ritas 50 gånger per sekund för att inte flimra. Siffrorna gäller för en europeisk TV.
När det gäller en TV ritas dock inte bilden 50 gånger i sekunden, utan bara 25. Anledningen till detta, och hur det kommer sig att det ändå flimrar mycket sparsamt, är att skärmen ritas interlaceat, och det skriver jag om i nästa del.
Man hittar så fina saker i konstiga lanthandlar. (Om man har min friska hjärna i alla fall.)
Idag har jag varit i Danmark. Eller jag har varit på Louisianas museum för modern konst, resten av den danska upplevelsen skedde inuti en bil och räknas därför inte riktigt tycker jag. Där fanns det en massa ful och/eller meningslös konst. Men ni tror väl inte att det hindrade mig från att fotografera? Onekligen inte bara konst, men ändå... Det kunde lika gärna ha varit det.
Det mesta av själva konsten var inte så spännande tyckte jag, men arrangemanget var ibland trevligt. Detta är dock inte något jag kan återge på bild, så ni förblir ovetande. Men t.ex. alla dom gråa lådorna med text på som man kunde hitta lite överallt (ni får en bild) var trevliga små överaskningar (ibland). Och den fåniga smala trappan (ni får ingen bild).
Åh vad det är irriterande med modemuppkoppling på en alltid upptagen telefonlina. Det är så att man blir riktigt inspirerad att skaffa en mobil med GPRS (har jag för mig att det hette) till nästa år. Det känns inte alls bra...
Den söta spindeln verkade igår ha bosatt sig i hörnet över min säng, så jag tog fler bilder:
Jag bestämde mig för att kalla honom Hubert. Och bara för det var han borta när jag vaknade.
Nu har jag fixat så man bara ser dom 25 senaste texterna, på förstasidan och i RSSen. Givetvis gjorde jag utvecklingen för detta på min laptop, och hade därför nöjet att konstatera att FreeBSDs ports i sin oändliga vishet kompilerar PHP utan stöd för perliga regexpar. Eftersom jag är så lat fixade jag inte det, och kan därför inte testa allt här, men det blir säkert bra ändå.
Jag har ingen avancerad möjlighet att gå bakåt, men jag tror ni klarar er.
(Telelinan är inkopplad igen, som ni säkert förstår. Men jag har fortfarande inte valt ut lämpliga gran-bilder.)
Granarna är färdigfällda, 556 bilder blev det. Jag har 110MB ledigt på hårddisken. (Fortfarande ingen telelina.)
Nu mördar dom våra stackars granar. Ståtliga träd. Jag har tagit bilder, såklart. Men jag orkar inte sortera fram bra just nu, och dessutom kan jag inte koppla upp mig för telelinan är såklart nedriven. (Inte av en fallande gran, utan i preventivt syfte.)
Idag har jag tagit 306 bilder. Eller mer exakt: Idag har jag lagt in 306 bilder på laptopen. Eftersom jag var ute utan dator och fick fullt på minneskortet har jag egentligen tagit kanske 50 till.
Verkligen tur att jag rensade på hårddisken innan jag åkte...
Det kommer jurre insekter till natten här på landet... Spindeln hittade jag på rullgardinen innan jag la mig, tvestjärten hittade jag i byxorna på morgonen.
Jag har äntligen petat lite på EFS här på landet. Tyvärr (för Jonas) blev det att jag funderade mycket över länkhantering och lite över AOS-API. Men man ska väl vara glad för det lilla...
Nu har jag varit ute i trädgården och grävt med mina bruna fingrar. Inte självmant naturligtvis, utan på mormors uppmaning. Allt jag rörde vid blev sämre, tycker jag, men jag gillar ju vildvuxna saker. Och jag passade givetvis på att ta bilder, så här får ni se två. En daggmask och en konstig blomma på roten till något. Alltså underjordisk blomma. Väldigt liten var den, kanske 1,5mm.
Här på landet har vi minsann inget omoraliskt vatten, synd bara att det inte smakar lika bra som i Stockholm...
Nu har jag även nyttjat toaletten på det danska tåget. Själva toaletten var normal, så pass som den nånsin är på ett tåg, men sen skulle jag tvätta händerna.
Som på alla moderna tåg var det knappar som inte är knappar som man tryckte på för att göra saker. Så långt är jag varken förvånad eller hindrad. Så satte jag då på vattnet. I ett försök att lura mig att det inte var samma snåla lilla strilande som på svenska tåg sprutade vattnet under högt tryck i extremt smala strålar. Detta var antagligen ungefär lika effektivt för att skölja händerna, men det var bara på i tre sekunder. (Det går säkert i minst sex på ett svenskt tåg.)
Okej, det dög bra att blöta händerna i. Så tryckte jag ut lite tvål, som visade sig vara i skumform. Ovant, men inte en försämring. Nu med tvålade händer försökte jag återigen slå på vattnet. Men det gick inte. Danska knappar fungerar inte med armbågar (som jag använde först för att inte tvåla ner den), eller med tvåliga händer. Jag viftade, jag tryckte, jag slog.
Inget vatten.
Så jag torkade väl av löddret med papper istället. När jag sedan torkade av den väsentligt löddrade knappen slogs vattnet givetvis på. Hastigt blötte jag händerna, och hann inte alls bli nöjd innan vattnet stängdes av igen. Men jag hade fått nog, jag torkade mig igen och lämnade toaletten.
Här sitter jag nu på ett sånt där äckligt danskt tåg som dom gärna använder i skåne, och skriver på min laptop.
Detta gör jag för att fira att det finns ström till den på det här tåget, vilket det inte gjorde på det i övrigt lyxigare X2000 som jag åkte söderut med tidigare idag. (Mina batterier duger ju inte till att använda datorn från tyvärr.)
Jag har hört från tillförlitliga källor att min blogg är ful. Den använder ett fult typsnitt. Källan i fråga hade hört detta från en individ utbildad i webdesign. Det värmer mitt gamla stenhjärta att dagens utbildningar är så... bildande.
Jag har riktig internetuppkoppling! Nu har jag därför lagt upp allt jag skrev när jag inte hade det.
(Detta är mitt femtionde blogginlägg. Tragiskt!)
Jag har nu internet, men jag kan ändå inte lägga upp mina blogginlägg, för det enda det släpper igenom är port 80, som går genom en transparent proxxi såklart. Helt fantastiskt. Konferenscenter är bra grejer känner jag.
Men Iggy är här iaf. (Han somnade om...)
Mässan är öppnad, och golvet vid vår monter är faktisk rent. Fortfarande ingen Iggy. Och inget internet att lägga upp det här med.
Vi är inte det minsta klara, men snart öppnar mässan ändå. Och var är Iggy?!
Nu har min hidoi oniichan (jag måste ju genast japanifieras totalt) irrat oss runt större delen av göteborg. Vägen mot AmiGBG är i sanning svår.
"Jag läste i din blogg att du läste i min blogg."
Det kändes så bra när jag sa det att jag var tvungen att skriva det här också.
Idag fick jag veta att jag under hösten ska lära mig månspråk:
Och jag tänker minsann inte fira eländet.
Sådärja, nu har bredbandsbolaget "uppgraderat" mig. Mina farhågor att dom skulle tappa bort mina IPn besannades inte, och det hela gick mycket smidigt faktiskt.
Så nu har jag alltså lika usel bandbredd uppåt som dom flesta andra stackare, och kan därför t.ex. inte längre praktiskt streama saker hemifrån mig till proxxi. Jag bör även se över möjligheterna att begränsa bandbredden på enskilda saker (enskilda anslutningar och enskilda datorer), eftersom jag nu har såpass lite bandbredd att jag lätt kan göra allt (t.ex. denna hemskt värdefulla blogg) jättesegt annars.
Knappast det gladaste 42a inlägg jag kunde gjort, eller hur?
När jag gick ut igår för att ta mig en cykeltur och fotografera lite meningslösa saker satt det ett sadelskydd på min cykels sadel. Lite lätt förvånad tog jag av det och cyklade iväg. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade tagit en bild på det, som jag nu kunde haft här. Men istället får ni se tre bilder jag tog av Stockholm:
Och kanske en bild på min cykel utan sadelskydd också:
En spännande sak med en blogg är att folk länkar till den relativt oprovocerat. Först Iggy (han missade att stava fel på Värdlens), kanske inte helt orimligt, och sedan Häger Jönson, något mer oväntat. Visst, jag har träffat honom, men jag skulle inte säga att jag känner honom. (Detta kanske är min gammaldags syn på kännedom, vissa anser nog att dom känner alla dom nånsin pratat med.)
På HJs blogg fanns det även en länk till Momus blogg, som jag visserligen inte orkar läsa även om jag känner att jag nog egentligen vill, men det var ändå trevligt att påminnas om att jag har en av hans CDs. (Stars Forever. Dvs inte riktigt helt en av hans CDs, kanske. Men mamma har ett par andra.) Och så trodde jag att Momus var väldigt okänd, men erkänner att jag egentligen inte har någon som helst koll på vad andra vet.
En gång i tiden kunde jag slå på kranen, sätta ett glas under den, och sedan dricka detta vatten. Dvs det var kallt och trevligt utan att jag väntade mer än kanske två sekunder.
Numera är våra vattenledningar uppgraderade, alltså huset är stambytt. Som alla uppgraderingar har den gjort saker sämre, och jag måste nu låta vattnet rinna i evigheter. Exakt hur detta kommer sig kan jag inte förstå, men jag antar att antingen var dom gamla rören enormt mycket bättre isolerade, eller mycket kortare. Nu är jag visserligen en våning högre upp än innan, men skillnaden 2 till (kanske) 60 sekunder är inte rimlig för det.
Eftersom det ofta tjatats om att man inte ska slösa på vattnet ("stäng av kranen medan du borstar tänderna" och sånt), i skolan och på andra liknande ställen, så känner man sig lite dålig när man står där och låter vattnet rinna. Men det är ju inte mitt fel! Det är vattnet som inte blir kallt, och därför slösar på sig själv. Det är vattnet som är omoraliskt, inte jag!
Eller mer rimligt, det är den som designade stambytet som borde stå till svars, men det hade blivit en sämre rubrik av det.
Jag har bestämt mig för att mitt format på URLar till individuella poster var ganska hemskt, och har därför bytt. Det gamla numrerade mina poster, den här skulle ha varit "00038", nu blir den istället "2005-06-28-11.30". För alla gamla poster kommer naturligtvis den gamla URLen att fortsätta att fungera (för jag tror på coola URLar), och även att stå i RSSen (eftersom den är inte bara en URL utan även en GUID från vilken RSS-läsaren bestämmer huruvida en viss sak redan visats), men länkarna från index-sidan kommer ändras även för gamla.
Alla som dricker mjölk bör ha märkt att det Arla sätter på baksidan av mjölkpaketen skrivs av sällsynt dumma människor. Idag t.ex. läste jag om "Vad heter höger och vänster på en segelbåt?". Eftersom dom tydligen har segelbåtstema kan jag acceptera att dom skriver om det som om det skiljde sig från andra båtar, men dom missar helt själva poängen med att ha andra ord. (Alltså att det handlar om båtens sidor, och därför inte leder till förvirring för att folk står åt olika håll.)
Jag funderade sedan på varför dom har så otroligt dumma människor att skriva där, dom måste ju vara nästan svåra att hitta. Vad är meningen? Så slog det mig: Dom som skriver är inte dumma, dom råkar bara tillhöra den postironiska generationen! Tyvärr insåg jag sedan att det är omöjligt, mjölkpaketen har varit lika dumma i hela mitt liv.
Men! Tänk om dom ganska nyligen bytt personer som skriver, och dom som skriver nu är från den postironiska generationen, och skriver sådär dumt för att det är tradition?
Jag lyckas inte ens övertyga mig själv tyvärr...
Precis vad jag önskade mig i min läsk...
"Happy birthday to me", eller "You look really pretty today" som det är i den amerikanska dubben. (Amerikanerna imponerar som vanligt med en översättning väldigt nära orginalet...)
(För tydlighetens skull: Jag fyller 24 idag.)
"Vi kommer att flytta över din anslutning till en nyare plattform med betydligt bättre prestanda."
Jag är väldigt nöjd med den uppkoppling jag har idag. Den är snabb (13 Mbit/s symmetrisk) och har fungerat mycket bra. Så vad är det jag får? "Du kommer att få upp till 24 Mbit/s i nedladdning och upp till 1 Mbit/s i uppladdning."
Låt oss se hur bra deras påstående om prestanda gäller:
(24 + 1) > (13 + 13)? Nej, jag fick inte högre samanlagd hastighet.
24 > 13? Ja, men "upp till" är nog samma "upp till" som var 26 på den gamla uppkopplingen, så jag gissar att jag kommer få 12 ner i verkligheten. Inte för att det spelar någon större roll för mig, 10 och uppåt duger bra.
1 > 13? Så fan heller. Och då jag inte är passiv konsument utan faktiskt använder båda riktningarna på min uppkoppling så bryr jag mig. Faktiskt mer än om ner-hastigheten.
Och varför byter dom? "Orsaken till vårt beslut är att tekniken på din plattform har varit relativt instabil och därför orsakat besvär för flera av våra kunder."
Detta skulle förståss kunna vara sant, men då den är den mest välfungerande bredbandsuppkoppling jag nånsin haft (jag har haft fyra olika) är jag tveksam. Och det är inte svårt att föreställa sig att det har förekommit påtryckningar mot BBB för att dom ska konsumentifiera sina kunder, dvs minska deras möjligheter att skicka saker. Och även utan detta är dom naturligtvis intresserade av att försämra, så länge kunden inte inser det, för det har dom lärt sig från USA att det är bra.
Synd att jag inte är en dreglande konsument som bara blir glad av sånt där, så roligt är det inte att lida.
Om någon känner till en bredbandsleverantör som fortfarande levererar symmetriska uppkopplingar (i moderna hastigheter) till konsumentvänliga priser och utan att man måste övertyga hela huset om att köpa deras fastighetsnät så får ni gärna höra av er till mig med information.
Idag (egentligen igår nu) stog jag bakom en bardisk och sålde alkoholhaltiga drycker till personer vars ålder jag inte kände till.
Detta låter kanske inte likt mig, så för att förklara det bör vi kanske backa ett par timmar. Här kommer först ett par bilder:
Detta är som ni säkert ser galna människor på galna cyklar. Den första är fritt vikbar där den är vikt, och fullt möjlig att cykla på (jag provade). Dom små är även dom fullt möjliga att använda, men man tenderar att stegra eftersom man sitter för långt bak. Dom stora är säkert även dom helt okej att cykla på, men mindre lätta att ta sig på, och inte trevliga att ramla med.
Och är något otrevligt att ramla från är det en perfekt kandidat att försöka putta ner folk från, såklart. Förvånansvärt nog slutade det bara med skrubbsår.
Efter en sån här grej är det tydligen helt naturligt att vilja dricka öl, om man inte är jag. Och detta leder till nedpackning i en källarlokal med mycket öl i. Då jag inte intresserar mig för att varken dricka öl eller sitta bland folk som dricker öl satt jag istället bakom baren, där det bara dracks mycket sparsamt med öl. Och speciellt för att kunna skriva som jag gjorde i början såg jag till att sälja två öl. (Och naturligtvis var personerna gamla nog, jag vet bara inte exakt hur gamla.)
I natt drömde jag att jag fotograferade min digitalkamera. Detta kan tyckas som en fånig sak att göra, men i drömmen hade den ett coolt industriellt svart chassi (som min accesspunkt) och en ISA-plats, så den kändes väl värd att fotografera. Tyvärr blev jag (av förhoppningsvis uppenbara skäl) tvungen att låna en kamera för fotograferingen, och lyckades sedan aldrig hitta en lämplig sladd för att få av bilderna från den. När jag var helt nyvaken innebar detta att jag var irriterad för att bilderna skulle försvinna. (Jag insåg att kameran jag fotade med bara fanns i drömmen, men inte att samma sak gällde bilderna.)
Sen kände jag att jag behövde vända mig, men orkade inte, så jag bet mig i tungan istället. Man blir smart av att sova...
Nu har JonasH varit här och petat på mig, så nu funkar SUGAs BBS igen. Visserligen klagade den på ett kontrollsummefel på System: när vi testade, men det var bara en gång, så den fungerar säkert ypperligt egentligen...
Och naturligtvis tyckte vi det var lättare att göra en ny TP-kabel än att hitta en gammal. Detta var nog inte sant, för vi misslyckades mycket, men vi trodde det. Så här får ni en bild på det:
Där kan man dessutom se mina fina skydda-mot-att-fingrarna-faller-av-handskar.
Och så vill jag citera PA, som sade Sanningen om min blogg igår:
[18:11]<Pa> Drougge...din Blogg är verkligen Bloggarnas essens realiserad [18:12]<Pa> Så totalt ointressant att man inte kan låta bli att läsa.
Det är ett ständigt tjat om att man inte kan kommentera här. Detta håller naturligtvis på att mala ner mitt motstånd mot att man ska kunna det, och såväl min interna bakåtsträvare som min egoism (bloggen ska minsann bara handla om mig) blir upprörda.
Det finns alltså risk att jag frångår ytterligare en bra princip och börjar tillåta (publika) kommentarer. Det här med blogg är verkligen inte bra för min moral...
Nu har jag plockat skräp ur mitt rengjorda tangentbord. Tidigare borstade jag det med en tvålad borste, vilket rengör bra utom under tangenterna, så idag tog jag loss tangenterna och plockade skägg, damm och annat trevligt. Här får ni en bild:
Detta betyder även att jag nu bytt till mitt vanliga tangentbord igen, och därför slipper att få en massa ~ skrivna i tid och otid.
Det bästa med en blogg är inte att folk besviket klagar när man inte skrivit i den (även om det är trevligt att veta hur lite liv folk har), utan att man ständigt kan få in "...har jag skrivit i min blogg" när man pratar med mamma. Tycker jag då.
Naturligtvis misslyckades min plan att tänka på EFS nästan helt. Dumma proxxi. Och det lilla jag tänkte kommer jag ha glömt imorgon, och naturligtvis skriver jag inte ner det.
Fast EFS är ju ett projekt som går ut på att jag ska få fundera över saker som rör det, så det gör egentligen inte så mycket om jag funderar över samma sak många gånger utan att märka det.
Men vi petade in saker i Iggys "fina" A3000 (jag skulle bjudigt på en bild om jag inte var så trött), och gjorde den betydligt trevligare. Och/eller betydligt mer välfungerande.
Sen jag skaffade den här (underbara) bloggen har jag inte programmerat utom bloggrelaterade saker. Så idag på proxxi tänker jag filosofera om EFS, och kanske t.o.m. programmera lite på det.
Detta är alltså planen, jag väntar mig naturligtvis att det ska misslyckas. Jag har iaf implementerat ett B-träd utan möjlighet att ta bort noder nyss, så något icke blogg-relaterat har jag redan lyckats göra. (Eller vad nu den variant av B-träd där man inte delar noder om man inte verkligen måste heter. Terminologi har en tendens att ramla ur mitt huvud..)
När jag fick för mig att prova min bloggs RSS i Safari (jag är ju som alla säkert vet macanvändare numera) visade det sig att den inte hanterade mina datum korrekt. Detta fick mig naturligtvis att titta på RSS-specifikationen igen, och det står faktiskt uttryckligen "All date-times in RSS conform to the Date and Time Specification of RFC 822, with the exception that the year may be expressed with two characters or four characters (four preferred)" i den.
Det datumformat jag använde var "09 Jun 2005 13:40 +0200", och detta ÄR enligt RFC822 utom att året är fyra siffror. Så jag bytte till "Thu, 09 Jun 2005 13:40 +0200" (ännu löjligare format), vilket är det dom hade i sitt exempel, och då fungerade det (och var fortfarande korrekt enligt RFC822). Dåligt apple, mycket dåligt.
När jag fått syn på den där gyllene papperskorgen ett par gånger slog det mig att en förgylld papperskorg är precis vad en normal blogg är, och jag funderar nu på att använda den som logotyp.
Otso förklarade att det stavas så. Kanske har jag fel på kapitaliseringen, för den sa han inget om.
Hur som helst, när jag mIRKKade använde jag en windowsburk, såklart. Jag trodde, efter erfarenheter på Dropit, att Windows 2000 var ett ganska stabilt OS. Tydligen hade jag fel. Visserligen överlevde det hela den timme jag körde mIRC, men precis innan detta bootade den om spontant och utan bluescreen.
Det var säkert mitt fel, för jag hade pillat i registret. Det går nämligen inte att ändra MTU från GUIet, och vi experimenterade med brandväggen. Den fungerar förresten bättre nu. När jag hade satt ner MTUn på 1400 så hann jag testa att gå till sl.se (vilket inte fungerade förut), och se att det fungerade, men några sekunder senare bootade burken om. (*Klick* från skärmen och så ser jag BIOSen räkna minne bara.)
Usch så blogg-meningslös den här posten känns. Bäst att jag visar en bild på den fina gyllene papperskorgen jag såg när jag var ute och cyklade (till proxxi):
För första gången i mitt liv har jag just mIRCat. Jag känner mig så elajt.
Skit var det iof, var nästan så jag inte ens lyckades ansluta till en värd (eller "server" för er som inte kan svenska). Varje gång jag valde "Connect" tog den bara upp inställningarna. Trots att jag tyckte att jag hade fyllt i allt. (Det visade sig att man måste fylla i en epost-adress. Såklart.)
CoopDot körde min RSS genom en validerare. Som klagade, såklart. Men inte på det som stog i den, utan på att min server sa att den använde teckenkodningen "us-ascii" och dokumentet sa att det använde "iso-8859-1". Och detta vore förståss fel, om det var sant. Men servern säger också "iso-8859-1". Dvs jag anser att den säger det, för den säger ingenting alls. Enligt RFC2616 (som definierar HTTP/1.1, som är den version av HTTP min server använder) betyder det nämligen iso-8859-1 om man utelämnar informationen om teckenkodning.
Men sen kommer RFC3023, som behandlar MIME-typer för XML, och säger (ungefär) "Visst säger den gamla standarden sådär, men eftersom XML är nytt och frächt tänkte vi vara nya och frächa och göra annorlunda. Bara för att vi kan."
Så nu går det alltså inte att följa båda standarderna utan att faktiskt ange teckenkodning. Vilket kanske är bra iof, men sättet det hände på var idiotiskt.
Summan av det hela är iaf att min server nu uttalar sig om saken, och valideraren är nöjd.
Sådärja, nu har jag skrivit ett äckligt perlskript. Faktiskt ett äckligt phpskript också, men det intressanta är nog perlskriptet. Det genererar index-sidan och RSS-blaffan.
RSS gör mig ganska ledsen. T.ex. specificerar standarden för RSS 2.0 (som jag valt att följa) att datum ska vara i det format som anges i RFC822. Detta format, förutom att det är idiotiskt i sig, tillåter mig inte ens att specificera den tidszon jag befinner mig i med bokstäver, trots att tidszoner från USA får specificeras så.
Eller egentligen specificerar RSS-standarden nog inte detta datumformat, exemplet följer inte ens den syntaxen. Det bara ser ut som den specificerar det, egentligen säger den inte ett ord om formatet. Otroligt bra standard. Jag väljer att följa datumstandarden ur RFC2822 istället. Som jag nu ser inte heller tillåter mig att skriva CEST, men den rekommenderar iaf att man låter bli med bokstavsbeskrivningar av amerikanska zoner också. Nåja, det jag irriteras mest av är att månad ska anges som engelsk förkortning. Varför i hela friden kan man inte få ange det som en siffra? Standarden för mail är inte så bra den heller känner jag...
Nå, givet att jag aldrig använt RSS förut kommer något säkert visa sig vara jättefel. Men det får intresserade upplysa mig om, jag tänker inte hitta ett program att testa med själv inte.
Det här var väl ett fint firande av bloggens tvådagarsdag?
Kanske är värt att påpeka existensen av Camillas blogg igen, för annars blir det jag säger ju helt obegripligt.
Jag är faktiskt inte mycket för att äta mat fryst, det är goda saker (kakor och glass) som ätes så. Mat ätes rumstempererad, för jag är för långsam för att något annat ska vara praktiskt.
Man vill ju inte vara sämre, så här kommer recept på en utmärkt och kladdig kaka.
Två ägg och tre dl socker vispas.
1,5 dl mjöl, 0,6 dl kakao och vaniljsocker efter smak blandas först och rörs sedan i (sikta det gärna).
125 g smält smör tillsätts sist.
Smörj en form, gärna med löstagbar botten, och pudra med idealmjöl.
Häll i smeten, grädda 40-45 minuter vid 175°.
Låt kakan svalna, skär den i lagom bitar, och frys dessa. När du sedan vill äta den ska du inte tina den först.
Det här är ganska likt receptet som inspirerade mig att posta, utom hur den ska ätas. Vidare har jag inte bakat den här kakan på säkert över tio år, och vår ugn var långt ifrån bra vid tillfället, så temperaturinfon kan nog vara ganska rejält fel. Den ska se färdiggräddad ut åvanifrån, men vara ordentligt kladdig (så att den inte lämpar sig att ätas tinad). Och eftersom det första steget vispade kommer den sjunka ihop under gräddning, och därför bli plattast i mitten.
Jag ser att jag skapat en trend med att fira bloggens åldrande. =)
Nästan varje gång jag får syn på min blogg (vilket är ofta, för min skärm är stor) får jag en impuls att ladda om den för att se om jag skrivit mer i den. Jag är inte helt säker på hur jag ska tolka detta...
Ett stort tillfälle. Låt oss fira detta med lite meningslösa foton jag tog tidigare idag.
Då jag som policy inte tror på rättstavningsprogram blir det ibland inte helt rätt. I en blogg vore det förståss nästan fel om det inte var så, men direkta nedslagsfel som jag inte ser förens långt efteråt tillåter jag mig ändå att rätta här. Bara så att ni vet. (Jag har gjort det två gånger hittils.)
Jaha, då sitter man här utan mintkrokant och ska komma igång för dagen. Undermålig vanlig mjölkchoklad och Trocadero gör ingen bra frukost.
Man kanske borde mer radikalt revidera sin kosthållning...
Åh så härligt att vakna, alldeles för varm (varför öppnar jag aldrig fönstret? Inte för att det kommer hjälpa så länge till..), till att datorn spelar Oblivion (den engelska versionen av Men of Destiny (som naturligtvis är på japanska)). Inte för att jag tycker illa om den, i motsats till ngn jag känner, men ändå.
Sådär, nu har jag läst igenom samtliga citat på warpdrive.se. Min livsbrist är ett faktum. Dags att sova.
Själva anledningen till att jag gick och handlade var att Coop sa något om mintkrokant. Men jag går givetvis till Ica Nära ändå, trots att jag mycket väl vet att dom inte för mintkrokant. Som vanligt.
På vägen ut hörde jag dom små flickorna högre upp i trapphuset, på vägen in mötte jag dom naturligtvis. Dom sa "hejsan" och försökte faktiskt inte få in försäljning en gång till, bra små flickor på det sättet iaf.
Gah! Precis när jag skulle gå ut och handla ringer det på dörren. Utanför står två jättesmå flickor som vill sälja något värdelöst. Hårdhjärtad som jag är vill jag inte köpa något, trots att dom är hur söta som helst. (Dessutom har jag tack vare proxxis praktiska kiosk inte några mynt på mig.) Vilket naturligtvis får mig att känna mig hemskt ond. Men dom såg faktiskt ganska glada ut ändå, en av dom sa "fint skägg" till mig.
Jag hatar barn, jag känner mig alltid så ond när jag inte är enormt snäll mot dom. Bättre när dom blir tonåringar, då vill man inte vara snäll längre.
Hall klagade på avsaknaden av RSS nyss. Detta har jag naturligtvis redan tänkt på, och jag ska skriva ett äckligt perlskript (inget annat språk är äckligt nog åt en blogg tänker jag) som genererar sidan från Nånting Annat, och då kan generera RSS samtidigt. Nån gång i framtiden alltså.
Det är visserligen tråkigt att inte skriva för hand i världens bästa editor, men jag kan nog lösa det genom att skriva alla separata poster i textfiler i denna editor, kanske få klockslaget autogenererat från filens tidsstämpel, men annars fortfarande få avnjuta full för-hand-het.
Det var nu över en timme sen jag senast skrev här. Och ska man falla ska man falla ordentligt, alltså känner jag trycket ganska hårt nu. Jag kommer aldrig få sova igen...
Då detta är en blogg kan jag ju dock uppdatera utan att ha något att säga. Så ut flödar tankarna: Förr eller senare kommer jag vilja skriva något på japanska här, och då kommer jag svära över att jag använder ISO-8859-1, som inte låter mig göra detta. Sen kommer jag ge upp, för jag vägrar naturligtvis på princip använda någon form av UTF. Istället kommer jag göra länkar till andra sidor som använder EUC, eller kanske använda bilder.
Jag blir helt enkelt ledsen över att det ska behöva vara såhär med charsets. Och det är ju helt rätt för en blogg. Nuvarande känsla: Deprimerad (lite)
Fast sen säger Tjodden något jag kan citera utan kontext så att han låter helt pervers, och då blir jag glad. Så glad att jag inte ens behöver citera det.
Klas mammas blogg har nu uppstått, och i den tackar hon mig för detta hennes nedsjunkande i träsket.
Min berömmelse växer snabbt, nu har även Klas mamma läst här. Vilket givetvis skapade ett avgrundsdjupt avund hos henne för att hon inte har nån blogg (lite extrapolerande måste man tillåta sig).
Vidare tyckte hon att en kommentarsfunktion saknades. Detta är naturligtvis helt sant, det är typiskt för bloggar att ha en sådan, men bakåtsträvare som jag är vet jag inte om jag tror på det ändå. Maila till blogg@longhaired.org om ni verkligen vill kommentera.
Sådärja, nu har jag lagat mat. Lite smaskiga nudlar med barnmatsfrikadeller.
Vilket givetvis får mig att tänka på ngt jag läste på warpdrive:
<@fatal> FAN!!! jag håller på att svälta ihjäl här!!!! <@fatal> aldrig mer laga mat i analog jävla skitugn... <@fatal> fan väntat i nästan en timme nu och mathelvetet är fan inte ens ljummet i mitten....
-:- Topic (#proxxi): changed by Gnitset: :: purokkushi dotto ooga :: Apple, welcome to the dark side :: http://longhaired.org/blogg/ ::
Snart kommer hela världen (destilerad ner i källarlokal, numera med bredband) att läsa min blogg!
Det visar sig att folk inte läser i min blog, inte ens Klas. Coopdot är den enda med tillräkligt lite liv för att bry sig tydligen. En tragedi utan motstycke i modern tid, helt enkelt.
I enlighet med Klas insisterande startar jag härmed min blogg. Jag börjar starkt med att citera insisterandet, komplett med BitchXs fina "nej inte vill du ha timestamps på det du säger själv"-skit (naturligtvis går det att slå på, men eftersom jag numera är macanvändare får jag inte göra sånt):
[13:19]<CoopDot> Man behöver inte vara bloggarare för att helt sakna liv.
<drougge> uppenbarligen.
<drougge> fast jag kanske borde skaffa en blog, mer ärligt så..
[13:20]<Gnitset> ja drougge skaffa en blog
<drougge> vad ska jag skriva i den då? "idag läste jag igenom halva arkivet på warpdrive.se och
besökte /c och /hr på 4chan. Jag borde ätit ngt."?
Detta känns som ett helt ok första inlägg, så jag slutar nu.